Som en klaustrofobisk skräckfilm
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2003-05-31
Syntmattorna svävar omkring som en klibbig dimma.
Annie Lennox tar med sig publiken på en resa djupt in i 80-talets mest vämjeliga djungel, till områden som borde ha fått vila i frid sen 1985.
Balladerna från solokarriären efter Eurythmics är av den new-age-sort som brukar tonsätta norska OS-invigningar.
Annie visar också upp vulgära stadiumrockövningar som jag inte trodde fick existera efter Bob Geldofs Live Aid.
Den akustiska och tuffa versionen av "Sisters are doin" it for themselves" måste dock räknas in bland höjdpunkterna - mycket tack vare att bandets tre svarta körtjejer plötsligt får sköta om sången. Deras glöd utklassar huvudpersonens teatrala röst.
"Sweet dreams (are made of this)" går inte heller att komma förbi. Där tar Annie Lennox i som om hela hennes fortsatta karriär hängde på en nålstunn tråd.
Men resten är bara fult och daterat.
Det här är mer än en konsert. Det är en klaustrofobisk skräckfilm. Den otäckaste jag sett sen "Alien".
Annie Lennox
Markus Larsson