Calexico - bäst på alla sätt

helskärm

De har inte det fantastiska mariachibandet Luz De Luna med sig den här gången, mexikanarna som för tre år sedan höjde Calexicos förra Stockholmsbesök till oanade höjder.

Men Joey Burns och John Convertino kommer i stället med nya albumet "Feast of wire", det klart bästa som den här Tucson-duon presterat, i bagaget. Så det blir ganska himlastormande ändå.

Särskilt som de backas upp av en grupp lika smakfulla som lyhörda musiker.

Trumpeter stegrar sig, en steelguitar gråter, en xylofon skimrar.

Burns gör kvällen

Framför allt är det emellertid Joey Burns med sin spanska gitarr som gör kvällen.

Han sjunger sina låtar utan större gester men lyckas binda ihop såväl bandet som Calexicos hela vision om stekheta ökenmöten mellan mexikansk tradition och amerikansk country, indierock och jazz.

Eller pop, som i lysande "Not even Stevie Nicks "" (nej, inte ens Burns själv vet varför den heter så).

En svängfest

I princip hela det här bandets storhet summeras faktiskt i extranumren, där de ihop med svenske polaren Nicolai Dunger gör covers på Link Wray och Love (en klockren "Alone again or"!) och sen får hela publiken att klappa på åttondelarna i en väldigt mexikansk svängfest.

Calexico är helt enkelt det bästa av en väldig massa världar.

Calexico

Håkan Steen