Som gjort för fest i kalkbrott

Men Sigur Rós utnyttjar inte Dalhalla tillräckligt

Det är rätt coolt i sig att ett småhemligt, ganska experimentellt postrockband från Reykjavik lyckas mobilisera stora delar av inte minst Stockholms indiepublik till ett gammalt kalkbrott mitt ute i dalaskogarna.

Bland trästolar, sittdynor och yllefiltar skådas nästan fler ”Cheap Monday”-jeans och huvtröjor per kvadratmeter än på en genomsnittlig Debaser-kväll.

Hängivna fans

Sigur Rós har synnerligen hängivna fans. Framför mig sitter rentav en hel amerikansk familj som förlagt årets semester till Sverige bara för att få se den här konserten.

Tanken på att låta bandets mäktigt suggestiva klangkaskader ramas in av Dalhallas

ännu mäktigare och minst lika suggestiva bergväggar är onekligen god.

Sigur Rós sätt att blanda stråkbehandlad elgitarr med ödsliga xylofoner, falsettsång,

sorgset blås och stråkkvartetten Aminas vackra harmonier trivs i den här miljön.

Emellertid utnyttjar Jon Thor Birgisson och hans ickeimage-band bara det unika rummet fullt ut vid ett tillfälle, när de låter sina blåsare glida in på vallgraven framför scenen i en eka.

Och kvällen må vara vacker, men den hinner tyvärr aldrig bli tillräckligt mörk för att göra Sigur Rós sparsmakade ljusshow full rättvisa.

Sigur Rós

Håkan Steen