Ozzy är inte galen
Uppdaterad 2011-06-10 | Publicerad 2011-06-09
Marcus Grahn listar Ozzy Osbournes bästa skivor
Har han blivit galen? Kan han se, eller är han blind? Kan han över huvud taget gå?
Om han rör sig, trillar han då?
De frågor som Ozzy Osbourne ställde för 41 år sedan har ett tv-program skickat tillbaka i hans riktning.
Strax före den 11 september 2001 var hårdrocksmagasinet Close-Up i New York. I artikeln, som skulle skildra Ozzy Osbourne, beskrev journalisten Mattias Pettersson sin ovetskap om katastrofen. Att det monument som han beundrade, som han fascinerat fotograferade, snart inte längre skulle finnas.
Han syftade på tvillingtornen, men det hade kunnat handla om hans intervjuobjekt.
Ett halvår efter reportaget sändes det första avsnittet av ”The Osbournes”.
MTV-showen tog inte livet av någon, men den misshandlade en livshistoria.
Djupare ner i plojdyngan
Lika svårt som att föreställa sig det raserade World Trade Center i Manhattans skyline har det sedan dess varit att vårda minnet av Black Sabbath-ikonen. Att se den metalpionjär, den rockrevolutionär, som gömdes i en lustigt vinjetterad tv-karaktär.
När serien var över hade den gjort Ozzy större än på länge, men det var med proportionerna hos en karikatyr.
”The Osbournes” var en terrorattack mot en människas rätt till sin egen berättelse. Nutidens plikt är att förse Framtiden med korrekt information, och sanning är att Ozzy Osbourne är en person som 1970 sjöng den här textens inledande ”Iron man”-strofer, passionerat, i den mörkaste hårdrock som världen hade hört.
Sant är också att för varje avsnitt hamrades den bilden djupare ned i plojdyngan. För varje lyteskomiskt rop på Sharon skickade MTV en ny minneslapp till eftervärlden: Ozzy är en drogögd, förvirrad, försiktigt hasande framåtlutsfigur. Med ”Dolda kameran”-käcka ljudeffekter vid hans tafatthet. Så att alla ska veta när man ska skratta.
Varför gick han med på det? Varför lät han sig gjutas i den sluddrande, bortkomna rollen?
Mest älskvärd av rockstjärnor
Han har själv hävdat att han är glad om han får folk att skratta, oavsett om det är med eller åt honom. Han har senare kallat samma citat en lögn. Det ärligaste svaret gav han kanske redan på ”Down to earth”, året före dokusåpan. I låten ”Gets me through” finns den mest kärnfulla självbiografi han formulerat, boken ”Jag är Ozzy” inräknad.
På två verser berättar han att han inte är den person som vi tror att han är. Han har tappat lusten och sålt sig, men han har velat underhålla oss så gott han kunnat. Han hoppas att vi aldrig slutar visa honom kärlek, för den är vad som får honom att stå ut.
Det var för den känslan han gick upp på scen i Hultsfred 2007, trots att det innebar en så plågsam sånginsats att sjön Hulingen försurades, och efteråt bad innerligt om ursäkt för sin röst.
Det är det som gör Ozzy till den mest älskvärda av rockstjärnor. Den godtrogna, vänliga, lite osäkra viljan att behaga.
Den hållningen lyser också igenom hans solodiskografi. Lika mycket som att göra vettig rock har han verkat vara mån om att tilltala så många som möjligt, med sin musik anpassad för de ljudnormer som rått.
Kan man kalla det svagt? Fegt? Ytligt? Ja, och mänskligt, sympatiskt, generöst.
Han vill bara göra något som vi kan tycka om. Han vill underhålla oss så gott han kan.
Så gör inte någon som är galen.
OZZY: SOLO
Grahns plus på Osbournes katalog
Blizzard of Ozz (1980)
”Diary of a madman” (1981)
”Bark at the moon” (1983)
”The ultimate sin” (1986)
”No rest for the wicked” (1988)
”No more tears” (1991)
”Ozzmosis” (1995)
”Down to earth” (2001)
Av alla Black Sabbath-låtar som inte gjordes på 2000-talet är ”Gets me through” Ozzys bästa. En banal men effektiv självhärmning. Genom att inleda gör den albumets formkurva till ett backslashtecken; samma höjd nås aldrig igen. Den insmugna elektroniska detaljen i ”Facing hell” är mer intressant än hela den John Lennon-kära pianobagatellen ”Dreamer”. Den 66 sekunder långa föräldravisan ”You know… part I” har mer relevans än ältande ”Alive”. Själv visste sångaren inte vilka som hade jobbat på skivan när den släpptes.
”Black rain” (2007)
”Scream” (2010)
I metalmullrande ”Diggin’ me down” hyllar gitarristen Gus G sina tre företrädare på sex minuter. Där anas Randy Rhoads känsligt plockande ”Diary of a madman”-intro, Jake E Lees rättframma riffande och Zakk Wyldes vilt varvande rock’n’roll-gnissel. Mindre lyckat är sneglandet mot modern, släpig metalrock i ”Let it die” och ”Soul sucker”. Som fundersam promenadpop duger ”Life won’t wait” och ”Time”. Som avsked är mellotronfärgade, melankoliska ”I love you all” magnifik.