Så här ond ska black metal vara

helskärm

Fundamentalisterna må säga vad de vill, men en mäktigare upplevelse än Dimmu Borgir live är det få tvättbjörnssminkade akter som klarar av att bjuda på.

Redan i inledande "Lepers among us" sitter sparken rakt i mellangärdet, scenen badar i tjock rök och ljusshowen är en av de läckraste jag sett i år.

Och sen ... fortsätter det ungefär likadant i ytterligare en och en halv timme.

Liksom på skiva klär den norsk-brittiska sextetten sina hädiska visor i så massiva synt- och stråksjok att självaste Rick Wakeman framstår som en minimalist i jämförelse.

Hänsynslös mixning

Detta är en formel som funkar föredömligt i tagningarna från senaste plattan "Death cult armageddon" - speciellt en särdeles elak "Vredesbyrd" och "Progenies of the great apocalypse" smiskar precis som de ska - medan gruppen i något äldre stycken som "The blazing monoliths of defiance" nästan faller på eget grepp, vilket knappast blir mindre påtagligt av att den hänsynslösa ljudmixningen gör att det stundtals låter väldigt likriktat.

Detta till trots lyckas combon ändå inte fumla bort sig helt, och de gånger den når igenom är den precis så misantropiskt ond som riktig black metal ska vara.

Fotnot: Dimmu Borgir spelar i Malmö i kväll.

Dimmu Borgir

Mattias Kling