Känsligt och hur kul som helst

Vi har kommit för att få se en artist i kväll: Rosie Thomas, fantastisk 24-årig amerikansk singer-songwriter med ett av årets album, fullängdsdebuten ”When we were small”, i bagaget.

Vi får se tre (fyra med kompgitarristen Eric).

Den här tjejen är nämligen något av det mest schizofrena man kan uppleva på en popscen.

När hon sitter vid sitt piano eller plockar på sin akustiska gitarr är hon känslig folksångerska med Joni Mitchells nyansrikedom och Emmylou Harris känsliga frasering, med djup i rösten och eftertänksamma sånger om familj, uppväxt och lika delar lycklig och olycklig kärlek.

Fnittrig och rolig

Men mellan låtarna far rösten upp i ett helt annat tonläge och hon blir fnittrig och avväpnande rolig. Det är en märklig kontrast att före en andlöst känslig låt som ”Wedding day” höra henne säga saker som:

– This is my big hit. I tried to sell it to TLC. Oh, she died? It’s all downhill from here, folks?

Men det fungerar. För hon har låtarna (”2 dollar shoes”! ”Lorraine”!), hon hittar tillbaka in i vemodet på ett ögonblick och de växlande känslorna föder en speciell, väldigt hjärtlig stämning.

Den tredje artisten? Det är Rosies ståupp-alter ego Sheila, med flaskbottensglasögon, arm i bandage och väldigt stor beundran för Leonardo DiCaprio, som kommer in och rundar av aftonen.

Hur kul som helst.

Eller awesome, som Sheila själv skulle ha sagt det.

Håkan Steen