Opeth syns inte

Sveriges bästa band spelar på Sveriges sämsta scen

GÖTEBORG. Det här är Sveriges bästa band.

De har släppt årets bästa album, de är ett av Sveriges mest hörvärda livefenomen.

Sådana band ska inte spela på Sveriges sämsta scener.

helskärm

Det är, av två skäl, lätt att missa det här.

Först för att Brew House annonserat fel tid. När Opeth ska börja spela, då har Opeth redan spelat i fyrtio minuter. Många som köpt biljett får bara halv valuta för sina pengar.

Sedan för att Brew House konstruerat en scen som inte syns. Med maxad publiksiffra, och en arkitektur baserad lika mycket på betongpålar som på fri sikt, blir den för låg, för liten och för skymd.

Det tänds i taket

Att de i slutet tänder i taket, plötsligt, mitt i ett mellansnack, är kanske en slags absurd kompensation.

Det är ett ofint sätt att hantera landets bästa band (liksom det var ofint att utsätta Meshuggah för ett långt strömavbrott i augusti).

Alla förtjänar bättre.

Dels bandet, som i somras släppte stiliga ”Watershed”. Stockholmskvintetten har skapat en unik, omistlig, älskvärd bastard, med ryggrad av death metal och piprökarprogg i skallen, med ett melodigeni lika vemodigt som aggressivt, tekniskt avancerat men känslostyrt och varmt. De kan återskapa det live. De lyckas dessutom, med Mikael Åkerfeldt som frontman, vara något så ovanligt som roliga.

Publiken nynnar med

Dels publiken, som allsångsnynnar i ”The lotus eater”. De visar samma kärlek i tillbakalutade ”Hope leaves” som i brutalt drivna ”Deliverance”, tioåriga ”Demon of the fall” och nioåriga ”Godhead’s lament” (av sångaren beskriven som ”obskyr för de som inte tycker att den inte är obskyr”).

Dels jag, inte minst, som inte kan vara i Stockholm på onsdag eller torsdag.

De som är i Stockholm då har inget skäl att inte titta på Opeth.