En legendar tynar bort
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2006-07-01
Tonåringar trängdes för att se Dylan gömd bakom ett piano
ROSKILDE. Det känns som att det faktiskt är ännu fler på plats för att se Bob Dylan än det var som såg det bedrövliga Guns N" Roses-spektaklet i torsdags.
Framför Orange scen är det trångt och tonåringar har köat i timmar för att få komma in i fållan längst fram.
Bob Dylan är således alls inte en bokning bara för den äldre delen av publiken. Han är Bob Dylan, arkitekten av tänkande rock"n"roll som alla har ett förhållande till.
Den sentida Dylan
I kväll är han dock också väldigt mycket den sentida Bob Dylan. Den som vägrar låta sig fotograferas på nära håll, den som håller sig bakom pianot och rosslar fram allt fler av sina textrader och transformerar, mer eller mindre radikalt, sina mest klassiska låtar till bekvämt lunkande bluesshuffles.
Dessutom står han långt in på scenen så att han är omöjlig att se ur nästan alla vinklar förutom rakt framifrån.
Bandet är excellent på moget lunkande folkrock, men ingen som hört "Highway 61" innan lär tycka att kvällens version är den definitiva.
Den stora behållningen blir "Masters of war", en av Dylans på alla sätt mäktigaste låtar, och en av få som hans röst fortfarande klarar av att verkligen leverera.
Bob Dylan
Håkan Steen