Cooper dödar med van hand

helskärm

LUND. ”När man hållit på i trettiofem år är man soundtrack till folks liv”, sa Alice Cooper till Sydsvenskan inför höstens enda Sverigespelning.

Det är därför han bygger sin repertoar på trygg, djuprotad forntid.

Det är därför Olympen blir fylld, trots labilt intresse för hans nyproduktioner.

Det är också i det ljuset man ska se Alice Cooper 2007. Han vill bara göra sitt soundtrack synligt. Med samma låtstomme varje gång. Rakt, simpelt, utan stora överraskningar. Ingen chock, en sparsam show. Alla grepp beprövade och kända.

Kapar nerven

Alltid samma ironiska krycka i ”I’m eighteen”. Samma balettdansös i ”Only women bleed”. Samma tvångströja i ”Ballad of Dwight Fry”, samma mastodontballonger i ”School’s out”, samma historia som löst rullas upp.

Ung tjej kidnappar Alice, Alice återvänder och ger ung tjej på käften, ung tjej reser sig och tar Alice av daga. Denna gång genom effektfull hängning. Vilket är det närmaste skräckrock vi kommer, följt av när han dödar docka i ”Dead babies”.

Ett rätt förnämligt soundtrack.

Bäst: Generöst halsbandsregn i ”Dirty diamonds”.

Sämst: I ”Poison” lyckas bandet kapa nerven fullständigt.