Ett under av låtsasångest

Lifehouse upplever just nu en växande popularitet i hemlandet USA. Det är knappast förvånande. Många amerikaner verkar fortfarande leva i vanföreställningen att grungevågen från Seattle – där Nirvana var ett ganska ensamt och lysande undantag – var intressant och viktig. Och att Pearl Jam är det största som hänt sen Beatles.

Det räcker med att en grupp spelar in en karbonkopia av Pearl Jams ”Ten” och ”Vitalogy” för att hamna på Rolling Stones förstasida, eller åtminstone högt upp på Billboardlistan. Har samma grupp en sångare som låter exakt som Eddie Vedder är saken, som det brukar heta, biffstek med extra mycket strips.

Växande soppa

Lifehouse, som Jason Wade bildade i Los Angeles efter att ha harvat runt på scenerna i Seattle och Portland, är bara det senaste tillskottet i den växande soppan. Kvartetten har släppt två album med stelt producerad grunge i fet storbolagsförpackning. Och live är de ett under av låtsasångest, utan vare sig laddning eller originalitet.

De kommer säkert, oförtjänt nog, att bli jättestora med tiden.

Markus Larsson