Han har kvar sin attack
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2002-11-09
Inga märkvärdigheter egentligen. Robert Plant med drivna kompkvintetten The Strange Sensation, ett gäng covers på låtar som inspirerat honom genom åren och så lite välvald gammal Led Zeppelin, förstås.
Men Plant nöjer sig inte med simpel nostalgi. Coverlåtarna från senaste soloalbumet "Dreamland" är ambitiöst omarrangerade och han plockar alls inte bara de mest självklara Zeppelin-låtarna.
Långa fria soloövningar
Kvällen blir en blandning av tung rock, 30-talsblues, folk, psykedelia och akustiska ballader. Plant har rökelsestickor på monitorlådorna och låter sina musiker, främst de två gitarrtisterna, glida i väg i långa, fria soloövningar. Detta för att leverera nåt som är "mer far out än när Country Joe & The Fish var här 1968".
Funkar - för det mesta
Emellanåt blir det kanske väl "far out", småmuggigt och segt, men oftare funkar det förvånansvärt bra. Som i Loves "A house is not a motel" eller Bob Dylans "Girl from the north country".
Inte minst för att 54-årige Plant fortfarande är en god sångare, med massor av kraft och attack i rösten. Dessutom säger han fyndiga saker mellan låtarna.
Zeppelin-nummer som "Misty mountain hop", "Babe I"m gonna leave you" och en avslutande, tungt dundrande "Whole lotta love" drar förstås ned mest jubel hos den stora, entusiastiska publiken, och det är kanske trots allt då som showen bränner till som mest.
Underhållande är det emellertid nästan hela vägen. Otvunget och avslappnat, men med både själ och tanke.
Robert Plant
Håkan Steen