Han får känslorna att fatta eld

Leonard Cohen

helskärm

Hans kropp kan verka svag, men han ­släpar in det tyngsta som en scen kan bära:

Någonting att säga.

Rent fysiskt tar han liten plats. Han sällar sin röst till ett av instrumenten: den kropp som fraktar den får smälta in bland bandet. En lysande, lyhörd, omfångsrik orkester, som bidrar till värmen i det här.

Rent psykiskt handlar allt om honom. Det vilar som en bitterljuv hinna över konserten, denna tre och en halv timme långa filtrering av ett livsverk: känslan av att höra en 77-åring som kan berätta. Han har en röst och en historia och en kort tid kvar för att sjunga sina sånger om den.

Återupplivar ”Hallelujah”

Det är inte i några vilda crescendon som känslorna tar eld. Det är när han, i total tystnad, reciterar ”Anthem”-textens ord om sprickan i allt där ljuset kommer in. Det är när han får fullmånen som strålkastare i en brännande ”The partisan”. När han borrar basrösten mot underjorden i ”Bird on the wire”. När han i sakrala ”Come healing” låter systrarna Charley och Hattie Webbs enorma stämsång bryta mot hans skrovliga. När han gör ”Hallelujah” med en skev, tärd innerlighet som återupplivar den från ”Idol”-­döden.

Hela tiden lyser löftet som han in­flikar i den sistnämnda:

”I didn’t­ ­come here to Gothenburg to fool you.”