Ett sevärt spektakel – men konserten är inte bra

Markus Larsson: En trasig narkoman försöker klara ytterligare en dag på jobbet

HULTSFRED

Jo, han kom.

Pete Doherty hittade till och med rätt scen.

Och visst blev det en oförglömlig konsert.

Pete släntrar in från vänster.

Han har konstiga kläder och en svensk flagga nerstucken i hatten.

Det tar ett tag innan första låten ”Pipedown” slirar igång.

Pete måste först förbanna den svenska tullen för nånting. Sen är det dags att krångla på sig gitarren.

Ramlar av scenen

Pete Doherty ramlar av scenen efter knappt åtta minuter. Och det känns som om det tar ungefär åtta minuter till innan bandmedlemmar och vakter lyckas dra upp honom igen.

Doherty hämtar sig snabbt efter fallet, förbannar den svenska tullen och fortsätter att vingla fram genom setlistan.

Ibland genomför han en låt med något som påminner om skärpa och fokus – ”Back from the dead” och vackra balladen ”Down in Albion” är två såna exempel.

Mumlar om gamla hjältar

Ibland skrapar han bara fram ett tunt riff och skiter i att sjunga färdigt texten.

Ibland sitter han och mumlar om gamla hjältar med en öl i handen.

Ibland slänger han ut en gitarr i publiken, ibland vräker han omkull ett stativ eller slår sönder en mikrofon...

Sen trillar han av scenen igen.

Jag tycker lite synd om den uppmärksamme hjälpredan som försöker städa upp efter Pete Doherty. Exempelvis genom att räcka över fungerande mikrofoner. Han har en rosa tröja och ett mycket otacksamt jobb. Han arbetar för Mr. Bean från helvetet.

Publiken skrattar åt honom

Nej, konserten är inte bra. Inte på långa vägar.

Men det är ett sevärt spektakel där myten – heroinet, fotomodellerna, rehabiliteringsklinikerna, kanylerna, åtalen, skandalerna, rubrikerna – skymmer musiken.

Runtomkring mig skrattar åskådarna åt och inte med Pete Doherty. Andra kallar honom hjälte. Ännu fler rycker på axlarna och lämnar området.

Själv ser jag bara hur en trasig narkoman försöker klara av ytterligare en dag på jobbet.

Efter ”Fuck forever” slänger Babyshambles instrumenten i golvet, vinkar adjö och går av scenen.

Klockan är halv fyra på morgonen. Solen har gått upp och fåglarna kvittrar.

Pete Doherty står kvar och svajar, inlindad i en mikrofonsladd. Han vet inte riktigt var han ska ta vägen.

Han sitter fast.

Babyshambles

Markus Larsson