Knappast på liv och död längre

ROSKILDE. Egentligen är nya albumet "Riot city blues" en mer låtstark skiva än tolv år gamla "Give out but don"t give up", Primal Screams förra platta med renodlade rock"n"roll-ambitioner.

Egentligen borde det vara svårt att göra annat än att jubla åt ett set som innehåller såväl "Rocks" och "Country girl" som "Kill all hippes" och "Swastika eyes".

Nattdjur i ljuset

Men, det finns några men. Det är utomhus i kvällssol. Ett band som Scream ska rocka i blixtrande stroboskopljus, ju senare på natten desto bättre.

Bobby Gillespie och hans partyhärjade orkester är inga kids längre. De spelar inte som att de stod på tå utan verkar snarare häpna över att de faktiskt bokats på Roskildes största scen.

De har dessutom inte lyckats rekrytera särskilt många nya fans. Det är de som såg bandet på Roskilde 1992 som är här, och helt uppenbart är det inte liv eller död med Primal Scream för dem heller längre.

Ingen vill riktigt låtsas om det men Primal Scream blir just här, just nu inte mer än lite småsvängig nostalgiboogie.

Jag, som en gång brydde mig väldigt mycket om de här skottarna, har märkligt svårt att röra på höfterna.

Primal Scream

Håkan Steen