En godkänd dödsryckning

Recension av Martins turnépremiär

KINNA

Martin Svenssons musik har tappat sin dragningskraft.

Hans namn har över huvud taget sjunkit i värde nästan lika distinkt, hårt och snabbt som en sten.

Senaste albumet "Martin och Sibirien" kan inte betraktas som något annat än en flopp.

Den nya turnén ska förhindra att karriären fortsätter att sova med fiskarna, men premiären visar att Martins väg tillbaka till sin rättmätiga plats - som låg nånstans mellan Jumper och "Smurfhits" - blir svår och lång.

18 framför scenen

Poppojken lyckas först och främst inte vinna över åskådarna till sin sida.

Vid ett tillfälle står 18 personer framför scenen, resten gömmer sig ute vid borden, i mörka hörn eller vid baren - helt upptagna med att brotta ner varandras tungor och bli fulla.

Enligt sann "stadshotelltradition" är stämningen mer laddad innan Martin och och hans band börjar spela, eftersom E-Type och Magnus Uggla dunkar fram genom högtalarna.

Förvirrat och nervöst

Då spelar det ingen större roll att Martin själv är så inspirerad att han nästan slår ner en lampa från det låga taket.

I första låten.

Ingen verkar heller lägga märke till att mellansnacket låter förvirrat och nervöst: "Vad ska jag göra nu? Just ja, jag ska spela gitarr igen. Som jag köpt i Stockholm".

Under omständigheterna försöker Martin i alla fall krama ur så mycket energi som möjligt ur den sena kvällen.

Och med tanke på att det är Allhelgonahelg lyckas han till slut få till en" godkänd dödsryckning.

Martin

Markus Larsson