Allsångs-Ledin

Markus Larsson: Rocktåget är tunt - men tugnt av rutin

Ett rocktåg kommer lastat med ...

Ehm.

Tunn last.

Andreas Johnson har det inte lätt.

Han uppträder först och inför en bråkdel av publiken som kånkar runt på solstolar och barnvagnar.

En publik som är mer intresserade av ”Sensuella Isabella” än den ny-ekiperade schlagerstjärnan.

Johnson spelar med sympatisk inlevelse och energi. Men det är svårt att koka soppa på en spik. Och det är om möjligt ännu svårare att göra en gedigen konsert med hjälp av två låtar: ”Glorious” och ”Sing for me”.

Det övriga materialet består i stort sett av ljummen Eskobar-disco och avslagna U2-pastischer.

Det räcker inte.

Jill Johnson sätter som vanligt ner stövelklacken mellan Shania Twain, Nashville och ett svenskt dansband.

Hennes lättuggade version av honky tonk är inte särskilt märkvärdig, men showen har både kraft och charm.

Jill Johnson är Rocktågets behållning.

Ledin rutinerad ändå

Sen kommer 54-åringen som byggt en hel karriär på att framföra blågul lagomrock med fötterna brett isär. Bagatellernas baron. Lord Intetsägande. Mannen som rimmar ”gör” med ”bankdirektör”:

Tomas Le-le-le-le-din.

Och, ja, nä.

Jag orkar inte idissla mina åsikter om hans billiga musik och genanta texter. Jag är ingen ko.

Däremot kan inte Tomas Ledins hitkavalkad misslyckas.

Som domptör betraktat är han riktigt ... rutinerad.

Konserten är en godkänd arbetsansökan till ”Allsång på Skansen”.

Ledin kan säkert ersätta Lundin i framtiden. Efter mer än 76 år i branschen är han fortfarande en bättre allsångsledare än låtskrivare.

Grattis.

Rocktåget

Jill Johnson

Andreas Johnson

Tomas Ledin

Markus Larsson