En bländande final av Håkan Hellström
Uppdaterad 2022-08-30 | Publicerad 2022-08-28
KONSERT Nytt publikrekord och gäster som Miriam Bryant, Victor Leksell och en allmänt avväpnande Greta Thunberg.
Håkan Hellström avslutar sin redan historiska jubileumssvit på Ullevi med en konsert som slår omkull det mesta som har hörts och synts från en svensk scen.
Håkan Hellström
Plats: Ullevi, Göteborg. Publik: 71 977 (nytt publikrekord). Längd: 164 minuter. Bäst: ”Magiskt, men tragiskt”, ”En midsommarnatts dröm”, ”För sent för Edelweiss” och ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”. Sämst: Vansinnigt trist att gnälla såna här kvällar men möjligen ljudet i början.
GÖTEBORG. De oskrivna Ullevi-lagarna säger att sista kvällen alltid blir bäst.
I Håkan Hellströms dokumenterade känsla för både romantik och dramatik ingår givetvis också att hur mycket han än har sjungit hjärtat ur kroppen, hur mycket han än har hetsat sitt band och sina gäster upp till höjder de inte visste att de kunde nå, ska allt brisera i den maximala extasen de allra sista flämtande minuterna av det legendariska äventyr som den här kvartetten jubileumsspelningar redan är.
Förväntningarna svävar således som ett elektriskt kraftfält över den gamla fotbollsarenan långt innan showtime, förstärkta av en närmast åskkvav sommarvärme.
Det är nu hardcorefansen som har sett båda helgernas samtliga gig ska bli belönade med något extra, det är nu som Håkan ska sätta en så vacker punkt för sina första två decennier som soloartist att han kan dra sig undan ett tag och drömma upp något nytt.
Det märks direkt att falsksångaren från Frölunda tar just den uppgiften på allra största allvar.
Det gnistrar om Håkan när han springer in i guldglittrig skjorta, direkt ut på scentungan, glider på knäna som Springsteen och formligen brassar ur sig ”Alla drömmar är uppfyllda” och ”Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din”.
Bara en liten stund senare, i en hetsig, svettig ”2 steg från paradise”, känns det redan som att vi är på extranummernivå.
Efter en ”Magiskt, men tragiskt” med majestätiska mariachitrumpeter ligger 48-åringen flämtande på scengolvet och pustar. För att strax därefter bjuda in ”Idol”-bekanta Amena Alsameai i en väldigt vacker vacker ”Tro på livet”.
Jag har inte känt behov av att se de tre första konserterna, främst för att det redan finns så mycket i minnesbanken.
Det här är en artist som jag har haft förmånen att få följa på otaliga konserter under hela resan. Från den allra första riktiga spelningen som förband till Bad Cash Quartet och Caesars Palace på Trädgårn i Göteborg en majkväll för 22 år sedan, över höjdpunkter som triumfen på Peace & Love 2009, ”Känn ingen sorg”-jubileet på Way Out West året därpå och otaliga versioner av arena-Håkan på både Ullevi och Stockholms stadion.
Håkan har, hur man än vänder och vrider på det, en del att leva upp till.
Men det som han sätter i rörelse i kväll, inför nästan 72 000 på läktarna, lyckas ändå lägga upp allt på ytterligare en ny nivå. Jag vågade faktiskt inte riktigt tro det på förhand, trodde att jag kunde det här och behövde större revolutioner i låtlistan.
Men att – till exempel – väva samman två av Håkans mest överväldigande Gbg-anthems, en ståtligt accelererande ”När lyktorna tänds” och det episka mästerstycket ”Tro och tvivel”, på det eleganta sätt som Håkan och bandet gör här är heller inget annat än genialt.
Och ”En midsommarnatts dröm” blir mer boogiebomb än kanske någonsin, med psykedelisk Tage Danielsson-hyllning på skärmarna och Finn Björnulfson på helt essentiell triangel.
”En vän med en bil” skulle kunna ha varit utsliten och färdigspelad för evigheter sedan men publiken älskar den fortfarande innerligt och drar igång totalt mayhem på innerplan. Som Håkan och Göteborgsoperans orkester tar ner med en pampig, soulfull och mobilglittrande ”För sent för Edelweiss”.
Och jag kan egentligen tycka att Håkan inte behöver göra några statements. Han är inte skyldig nån nåt, rocken räcker mer än väl. Det går eventuellt också att se ett slags ironi i att bjuda in Greta Thunberg och hennes vänner i Fridays For Future till något så ofrånkomligen klimatbelastande som stadionkonserter.
Men de kommer till en plats full av kärlek, det här är givetvis ett svårslaget tillfälle att nå ut med det budskap som borde dominera all debatt och valrörelse just nu. Så det blir fint, det också. Greta känns dessutom imponerande självklar som duettpartner till Håkan i ”Tillsammans i mörker”.
Ryktena har gått vilda om prominenta gästartister denna sista kväll, men Håkan är trygg med dem som redan varit med. Och Victor Leksell, i matrosmössa och The Cure-t-shirt, må kanske inte vara den här skribentfarbrorns absoluta kopp te men att han någonstans är en fortsättning på den sorts pop som Håkan bildade skola med blir uppenbart när de möts i hans monsterstreamade hit ”Svag”.
Omedelbart odödliga ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”, från underskattade ”Illusioner”, blir också precis så full av hopp och tro ihop med Miriam Bryant och stor orkester som jag hade hoppats.
Den värme Håkan och hans alltjämt svårslagna band sprider, den unika delaktighet de skapar, tankarna och känslorna de sätter igång, rocken de verkligen lyckas rulla runt hela arenan i sin parad av moderna evergreens, och hur allt paketeras i intensivt blått och blodrött pumpande ljus, eldregn och konfetti, knockar all annan inhemsk livemusik av banan ännu en gång.
Det är som att Håkan efter alla dessa Ullevi-kvällar verkligen flyttat in på arenan och blivit genuint hemtam på den stora scenen. Som att just det här är det allra, allra bästa han vet.
Jag har möjligen känt ännu mer på andra Håkan-spelningar, men som entertainer och popfrälsare har han aldrig övertygat mer än just i detta nu.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
