Här behövs inget extra tingeltangel

helskärm

När Mikael Åkerfeldt förra året öppnade upp sitt hem i Årsta för brittiska trendbibeln Kerrang avslöjades inte bara att han har två katter döpta efter karaktärer från "Ivanhoe", sångaren och gitarristen passade även på att lovsjunga sin kärlek till gamla vinyler från 60- och 70-talet.

Men för dem som känner Opeth är denna beundran för skäggig musik från svunna decennier knappast någon överraskning, då kvartetten har gjort till sitt signum att omfamna progrock minst lika mycket som dödsmetall.

Små gester

Därför blir en konsert med de i utlandet så populära stockholmarna en hisnande och eklektisk upplevelse. Trots att kompositionerna ofta sträcker sig över tiominutersstrecket och nästan sprudlar över av infall ligger det en känsla av minimalism i luften, något som förstärks av den spartanska scendekoren och de små gester med vilken gruppen framför sina låtar. Men de vet att de knappast behöver slå på stora trumman för att fascinera, med ett låtmaterial som "The drapery falls", "Bleak" och oändligt vackra "In my time of need" behövs inget ytterligare tingeltangel.

Eller för att citera den kille som halvvägs in i konserten saligt utbrister "fy fan vad bra ni är".

Jag kunde knappast ha sagt det bättre själv.

Opeth

Mattias Kling