Bräckligt och vackert - men Buckner har svårt att nå ut

helskärm

UPPSALA. Där många av dagens amerikanska singer-songwriters med rötter i country och folk lätt blir lite väl skäggiga och flanelliga i uttrycket har Richard Buckner lyckats hitta ett hem för sina sånger även hos indierockpubliken.

Den här 36-åringen från San Francisco står och väger med benen i flera läger, lyssnar antagligen lika gärna på Smog som på "Anthology of American folk music"-boxen.

Hängiven fanskara

Det gör honom svårplacerad men har också skaffat honom en hängiven liten skara fans.

Precis som hos vår egen Christian Kjellvander - stort Buckner-fan för övrigt - plockar han fram mäktiga mängder mörker med väldigt väl valda ord och få onödiga toner på gitarren.

Så också i kväll. Anar jag.

För det är sannerligen inte lätt att höra i stimmet på den trånga lilla studentklubben där bara en fem-tio personer längst fram verkar vara här för Buckners allt annat än partyorienterade variant av rock.

Backad av sin Texas-polare Gary på steel guitar gör han sitt bästa för att nå ut med sina lika kärva som bräckliga sånger, men det går så där.

I en mer ändamålsenlig lokal, som exempelvis Södra Teatern i Stockholm på lördag, bör det här bli något helt annat. Förmodligen betydligt större.

Richard Buckner

Håkan Steen