Svårslaget mummel ’n’ kaos med The National

Markus Larsson

helskärm

KONSERT The National har varit bättre.
I vissa fall mycket bättre.
Men det blir ändå en smått sagolik blandning av mummel och kaos.

The National

Sharon Van Etten

Cat Power
Plats: Rosendal Garden Party, Stockholm. Publik: Runt 15 000? Längd: Sharon Van Etten och Cat Power gör varsin timme. The National? En timme och fyrtiofem minuter. Bäst: De sex sista låtarna med The National, från ”England” till ”About today”, är en trappa till himlen. Sämst: Den lilla trevliga festivalens mat- och ölköer kommer att vara en snackis även i dag. Och det får hellre regna i Göteborg.

Ibland är det en förbannelse att ha sett ett band eller en artist förut.

The National kvalar i dag ofta in i den exklusiva kategorin som egentligen bara tävlar med sig själv.

För nio år sedan spelade de på den största scenen i Roskilde. I teorin kunde förutsättningarna inte vara sämre.

Det stod över 80 000 personer i publiken. Situationen räckte upp handen och ställde en viktig fråga:

Hur skulle ett gäng amerikanska vampyrer överleva i det jätteformatet och solljuset? Särskilt med tanke på att majoriteten av de som stod och lyssnade egentligen var där för nästa band på samma scen: Metallica.

The Nationals stilistiska svårmod borde på den tiden ha passat bättre inför en betydligt mindre publik bland gravarna på en kyrkogård.

Jag släntrade dit mest för att ha något att göra. Sedan kunde jag inte röra mig i över en timme. Hakan trillade ner och tog en taxi till Köpenhamn. Det var inte en konsert i traditionell mening – det var ett stegrande vansinne, en av de där få lyckliga stunderna som kan förvandla ateister till djupt troende fanatiker.

I ”Mr November” drog den märkbart nitade sångaren Matt Berninger så långt ut i publikhavet att mikrofonsladden gick åt helvete. Men det brydde han sig inte om. Han fortsatte att skrika fram texten. Varken publiken eller bandet kunde höra vad han höll på med.

Ambulanspersonalen var inte där för publikens skull. Det kändes som att de väntade på att få leda bort den underbara dåren, säga några lugnande ord och ge honom en spruta.

Det känns som att jag fortfarande jagar efter den första stora kicken som kanske bara fanns där och då på Roskilde.

Några sådana scener utspelar sig inte i kväll. Det har hänt rätt mycket sedan The National senast besökte Sverige. Förutom pandemin har bland annat gitarristen Aaron Dessner blivit en av Taylor Swifts hovproducenter, med ett rätt svårslaget resultat, och Berninger har tydligen slutat att dricka.

Nej, han står inte och halsar två vinflaskor per kväll längre. Som en vän säger mitt under spelningen:

”Det som är bra för Matt är kanske inte lika bra för The National.”

Bandet går lugnt på till Leonard Cohens ”I can’t forget” och det är på många sätt den mest sobra konserten jag har sett med dem.

Det borgar kanske inte för några odödliga versioner av exempelvis ”Bloodbuzz Ohio”. Det är alltid roligt att höra allsång som handlar om att bäras till Ohio på en bisvärm, men enda överraskningen i det fallet är annars att mästerverket får vara låt tre och inte ett extranummer.

Men stämningen blir samtidigt en fördel i konsertens lugnaste partier som ”I need my girl”, ”Light years” och när pianot ömt lyfter upp ”Slow show” i sin famn och bär den i mål. Nya låten ”Tropic morning news (Haversham)” har dessutom alla chanser att en dag få samma status i setlistan som, säg, ”Don’t swallow the cap”.

Det handlar i princip om en koncentrerad upprullning av bandets största ”hits”. Och mot slutet skapar de än en gång, och trots en ovanligt sordinerad Matt Berninger, ett växande passionerat kraftfält som får nackhåren att kapas på mitten.

I just ”Mr November” skriker Matt åter igen sönder rösten. Han får i princip harkla och hosta sig igenom ”Terrible love” och en alldeles, alldeles fantastisk version av ”About today”.

Där är gruppen verkligen den osannolika länken mellan Joy Division, The Cure och Bruce Springsteen som ingen trodde var möjlig.

Det är svårt att minnas vad som hände före och efter.

Men innan The National spelar i alla fall Sharon Van Etten och Cat Power. I ett annat sammanhang hade båda två kunnat bära kvällen var för sig. Särskilt Sharon Van Etten, som har en lika magnetisk aura på scen som Thåström. Det är omöjligt att slita blicken från henne, oavsett om hon står still eller slänger ut vita blommor till publiken i ”Seventeen”.

Men i det här upplägget när artisterna uppträder på en och samma festivalscen blir de mest två förband till The National.

När Cat Power säger att de bara har ett par låtar kvar låter hon trött och nästan lättad.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik