Alla nyanser av Iggy i sprakande cool show
Uppdaterad 2022-06-12 | Publicerad 2022-06-11
KONSERT Med ett strålande band och oväntat cool låtlista lyckas en 75-årig Polarpristagare förträffligt med att ge sin publik några vitaliserande boosterdoser punk.
Iggy Pop
Plats: Filadelfia, Stockholm. Publik: 1 800 (utsålt). Längd: 95 minuter. Bäst: En riktig mördarfinal med ”Nightclubbing” och ”Search and destroy”. Sämst: ”James Bond”.
På albumet ”Post pop depression” för sex år sedan hittade Iggy Pop, med benäget bistånd av Josh Homme från Queens Of The Stone Age, tillbaka till soundet och idévärlden på de David Bowie-producerade 70-talsalbumen ”The idiot” och ”Lust for life”. Via en sensationellt stark samling låtar lyckades han placera det temperamentet mitt i tiotalet.
Iggy tog musikerna från det skivan, inklusive Homme, på en väldigt kort turné som hade den goda smaken att passera Cirkus i Stockholm samma vår.
Det var den avgjort bästa Iggy Pop-spelning jag någonsin upplevt. Jag känner folk som vägrar se honom igen efter det, av fullt befogad rädsla över att bli besvikna.
För med Iggy är det ju så att han mer än en gång har turnerat backad av grottbjörnsrockiga band som förvisso varit bra på att förvalta det primala i hans musik men inte så mycket mer.
På Filadelfia, förr en kyrka men nu modernt konferenscenter, visar det sig dock direkt att Iggy åter har med sig ett band som verkligen kan spela alla nyanser av Iggy Pop-rock, sprunget ur den grupp musiker som gjorde senaste albumet ”Free”.
Sjumannaorkestern hittar sprakande dynamik i ett set som verkligen inte tar de mest väntade vägarna utan vid sidan av obligatoriska klassiker gräver fram förbisedda nummer från albumen ”New values” och ”Zombie birdhouse”.
Inte minst handlar det om att bandet rymmer två smakfulla blåsare. Redan med The Stooges förstod Iggy vikten av blås i rock och tog in saxofonisten Steve Mackay på andra albumet ”Fun house”. Här jagar en trumpetare och trombonist upp både ”The passenger” och ”Search and destroy” till väldigt sällan hörda höjder. Och det känns mäktigt med trombonsolon i både ”Five foot one” och ”I’m sick of you”.
Den nyblivne Polarpristagaren är dessutom förbluffande bra på att vara Iggy Pop också vid 75 års ålder. Han jobbar konstant publiken längst fram och kavajen åker av redan i tredje låten ”TV eye”, till förmån för rockens mest legendariska överkropp. Micken trycker han ofta och gärna ner i kostymbyxorna för att kunna dansa fritt.
Att lokalen andas betydligt mer TED Talk än rock’n’roll blir nästan en poäng i sig, Iggy är inte sällan som bäst i lite ”fel” sammanhang, när han måste erövra rummet. Här upptäcker han snabbt effekten av sin egen skugga på de vita väggarna och låter det bli en del av showen.
Till och med låtarna från den kanske lite väl fria plattan ”Free” fungerar oväntat bra live, även om vi hade klarat oss fint utan den besynnerliga ”James Bond” med text om en tjej som gillar M&M’s och vill vara agent 007.
Däremot älskar jag hur Iggy bland extranumren smyger in en cover på ”Hero” av det tyska krautrockbandet Neu, som ett slags hommage och cirkelslutning. Stooges och Neu var på varsitt håll delaktiga i att med giftiga gitarrer och radikala idéer lägga grunden för punken. Att ”The idiot” och ”Lust for life”, och även Bowies Berlin-trilogi, blev så speciella skivor berodde till stor del på de kraftiga Neu-influenserna. I kväll låter ”Hero” dessutom som att den kunde ha varit en gammal Iggy-låt.
Medelåldern i publiken är relativt hög, biljetterna var långt ifrån gratis. Men det är vackert att se hur Iggy Pop, inne på sitt sjunde decennium som artist, alltjämt lyckas så bra med att ge flera generationer fans en rejäl boosterspruta punk och påminna oss om att det går alldeles utmärkt att ta de smala och skeva vägarna genom hela livet.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik