Elektriskt, Depeche

Britterna startar svagt men avslutar med en maffig scenexplosion

Det tar ett tag.

Nästan halva konserten.

Sen förvandlas Depeche Mode till ett fantastiskt arenarockmonster.

Depeche

Mode

Konserten saknar en viktig knapp.

Den man trycker på för att spola bandet framåt.

Det händer ingenting i början.

Med några få undantag känns det som att Depeche Mode repar inför nästa spelning i Schweiz den 10 juli, som om gruppen lämnat kvar krutet och entusiasmen i logen.

Vampyrmusik

De förväntade explosionerna ställs antingen in eller går på tomgång.

Martin Gore kurar ihop sig över gitarren. Dave Gahan verkar ha tappat konditionen. Musiken beter sig som vampyrer - förtvinar i det sena kvällsljuset.

Jag börjar fundera på hur stor skada showen tar av att solen vägrar att gå ner i tid.

Mörker efterlyses

Hur mycket bättre vore inte en "A pain that I"m used to" eller en "Walking in my shoes" om ljuset och bildskärmarna - hela den visuella inramningen - fick jobba i mörker?

Sånt hör egentligen inte hit. Sånt ska inte spela nån roll. Inte på den här nivån. Inte med såna här låtar.

Sen - efter "John the Revelator" och mitt under "I feel you" - får konserten en elchock.

Det ojämna och mediokra blir plötsligt helt fantastiskt.

Showen får fnatt

Och resten är en ren och skär propagandaspelning. Ända fram till det sista extranumret.

Ljusshowen och bildskärmarna får fnatt. Martin Gore hugger fram vrålande riff som strimlar sönder trumhinnorna. Dave Gahan uppträder äntligen som en blandning av synthpastor och Freddie Mercury. Och Andy Fletcher gör säkert nånting han med.

Uttjatade låtar som "Personal Jesus" och "Enjoy the silence" återuppstår och känns nästan nyutgivna igen.

Det är en elektrisk storm.

Det är våldsamt bra.

Markus Larsson