Pugh rullar för lite

”Somliga gillar låtar som låter som en inkokt fisk, men det gäller inte mina – för de ska bolla och rulla fram”.

På sätt och vis är den textraden en klarsynt analys över den fundamentala skillnaden mellan Pugh Rogefeldt och alla gråa proggråttor som lallade omkring mot slutet av 60- och början av 70-talet.

Pughs musik hade en helt annan punch än vad de engagerade kollegorna klarade av att dela ut. Mycket tack vare enkla texter som översatte svenskan till ett fungerande och tufft rockspråk.

Men tyvärr bollar och rullar inte Pugh och hans tremannaband i tillräckligt hög utsträckning sommaren 2003. Ofta klampar och stampar de i stället. Som om de sträcklyssnat på Neil Youngs råa livealbum ”W.E.L.D.” hemma i replokalen.

Vilar på klassiker

Det är inget större fel på den samlade tyngden men eftersom konserten vilar på en grund av äldre klassiker – ”Bolla och rulla”, ”Dinga linga Lena”, ”Surabaya Johnny” och den dystra ädelstenen ”Här kommer natten” – skulle det ha krävts ett ledigare, luftigare och mer lekfullt sväng.

Med det inte sagt att Pugh bara ska upplevas genom aktuella samlingsutgåvor.

Den här värdiga och varma energin förtjänar också att ses live.

Pugh Rogefeldt

Här kan ni se Pugh i sommar:

Markus Larsson