En fantastisk start förstörs av alla solon
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2003-03-21
The Roots har genom åren blivit lite oförtjänt utskällda för att vara tråkiga och jazzsömniga. Och det är lätt att hoppa på gruppen eftersom de har blivit ett slags husband för Philadelphias medvetna hiphopscen.
Staden är också ett slags centrum för amerikansk neosoul, en organisk motståndsrörelse mot hiphopkulturens dominerade lovsång till brudar, bilar och cash.
Och det är möjligen roligare att gilla 50 Cent än belästa och politiskt korrekta artister med skojiga mössor.
Imponerande bredd
Men det går inte att komma ifrån att The Roots med "Phrenology" gjorde en av fjolårets starkaste skivor - albumets kreativa bredd är oerhört imponerande - och att de är ett av tidernas bästa funkband. Funken lyser som en rödglödgad tråd genom bandets genreöverskridande omfamning av rock, psykedelia, hiphop, jazz och soul, och den blir ännu tydligare, tätare och vildare live.
Inledningen av konserten är fantastisk. Tyvärr förstörs helhetsintrycket av en massa hemska solon.
The Roots
Markus Larsson