Håkan i högform - femman nära!

NORRKÖPING

Håkan Hellström

Ledsen, men jag är helt uppsnärjd i det blå.

Igen.

Man kan inte bli annat när Håkan Hellström gör nästan lika mirakulösa spelningar som förra gången han åkte på paketturné.

Jag skriver nästan.

För det är inte fullt lika mördande fantastiskt som den där sommaren när vår Håkan reste med The Ark och Uggla.

Då var han en bensindunk nån kastade en tändsticka i varje kväll.

Efter de 45 minuter långa tjurrusningar han kallade spelningar återstod bara krutrök och ruiner.

I princip lika bra

Sen gick han ut och började om igen, i Ugglas "Vittring"...

Nu så...äh, jag vet inte.

Jag försöker nog bara verka balanserad.

I princip är det här lika bra.

Jag tvekar aningen inför en onödigt lång och onödigt Mercury Rev-doftande "Det är så jag säger det", men i övrigt försätts jag i ett precis lika rusigt och euforiskt tillstånd som någonsin förut.

Långsamt stegrande

Där är en vimmelkantigt lycklig "Rasar", där är rena Sam & Dave-versionen av "Mitt Gullbergs kaj paradis", där är en galen "En vän med en bil", där är en genial övergång mellan en stilla "Visa vid vindens ängar" framförd på piano och en långsamt stegrande "Känn ingen sorg för mig, Göteborg", där är en vildögd "Kom igen Lena" med självaste Dogge som stödtrupp i slutklämmen.

Ja, ni hajar ju.

Håkan och hans sjudundrande jävla band i högform.

Det finns ingenting som är roligare att se, ingenting som gör en lika upprymd och glad.

Fem plus nära

Det är dock hans olycka att han ständigt måste jämföras med sig själv. Vi vet ju att febertopparna kan vara ännu högre, euforin ännu mer intensiv och såväl Håkan som hans matroser ännu bättre.

Eljest hade det femte plustecknet varit självklart.

Håkan Hellström

Per Bjurman