Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Konrad, Kurt

Kisspausen är det mest unika med konserten

Publicerad 2024-11-09 03.19

En av countryrockens bästa yxhjältar heter fortfarande Jason Isbell.

KONSERT Efter några låtar tar Jason Isbell en kisspaus.

Det är det enda unika med konserten.

Resten har varit bättre och starkare förr.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Jason Isbell And The 400 Unit
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: 2 500. Längd: En timme och 50 minuter. Bäst: ”Alabama pines”, ”Flying over water” och ”Cover me up”. Sämst: Att Norge fick både ”Traveling alone” och ”Decoration day” och inte Stockholm.


”Förlåt, men jag måste pissa.”

Det hinner inte gå många låtar innan blåsan har gjort sitt. Jason Isbell säger ursäkta och förlåt, det här brukar inte vara så här.

”Men med tanke på vad som har hänt i USA i veckan kanske ni kan unna en amerikan en kisspaus?”

Sedan går han på muggen en kort stund.

Det är för övrigt enda gången som Isbell nämner det amerikanska valet. Med tanke på att han är en av de mest frispråkiga liberalerna inom sin genre hade ingen varit förvånad om konserten blivit mer politisk. Låtskrivaren och artisten från Alabama har aldrig varit rädd för att utmana de mest konservativa countryfansen och artisterna.

Annars blir konserten ungefär som vanligt. Tillsammans med bandet The 400 Unit blir rötterna i den amerikanska Söderns utsvängda jamrock lika närvarande som de karga soul- och folkmelodierna. Lynyrd Skynyrd och The Allman Brothers är aldrig långt borta. Inte Neil Youngs ”Cowgirl in the sand” heller. I de längsta gitarrduellerna, eller möjligen duetterna, mellan Jason Isbell och Sadler Waden får man nästan lust att skrika ”Free bird”. Det sker bland annat i de långa versionerna av rockoperan ”Miles” och avslutande ”This ain’t it”.

Det känns också som att låtarna har blivit lite längre och lite tamare med åren, i alla fall live. I väntan på nästa låt börjar man att leta efter en plats längs väggarna där man kan sätta sig och vila en stund. Det finns rätt gott om plats. Den mer kärnfulla och blixtrande intensiteten som Isbell brukade skämma bort sin publik med skymtar bara förbi då och då.

Det råder ingen tvekan om att han fortfarande är en av de finaste låtskrivarna i sin generation. En artist som Zach Bryan hade kunnat kapa ena handen för att få ha sitt namn under titlar som ”Elephant” eller ”If we were vampires”.

Flera av Jason Isbells största stunder är också motsatsen till alla former av MAGA-dårskap. Trumpisterna försöker uppvigla gräsrötterna på landsbygden genom lögner och hat. Isbell sjunger om dem från insidan med en intellektuell skärpa, värme och empati.

”Alabama pines” blir på sätt och vis hans skarpaste kommentar till valet. Han sjunger de sista textraderna med ett hårt eftertryck:

”The liberties that we can’t do without/seem to disappear like ghosts in the air/when we don’t even care, it truly vanishes away.”

Det finns egentligen inget mer att säga.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik