Kygo passar bäst på semester i Kalabrien
Uppdaterad 01.34 | Publicerad 01.26
KONSERT Kygo gör mer än de flesta av en stadiumhouse-show när han skickar ut originalsångare, en stråksextett och spelar på sin signaturflygel.
Men bäst är den norska stjärnan när han tonsätter en semester i Kalabrien.
Kygo
Plats: Tele 2 Arena, Stockholm. Publik: Ingen uppgift, men arenan är tidsenligt avdelad med svarta skynken över tomma sektioner och scenen är placerad i mitten av lokalen. Längd: 2 timmar. Bäst: Selena Gomez-samarbetet ”It ain’t me”. Sämst: Det hårdare partiet mot slutet klär inte riktigt Kygo.
Kygo populariserade mitt i den muskulösa edm-eran den trevliga subgenren tropical house. Senast jag såg norrmannen, på Lollapalooza 2023, fick han hjälp av en klotformad kvällssol som skänkte extra skimmer åt hans musik.
Samma hjälp får Kygo knappast i kväll, i ett kolmörkt Johanneshov. När Swedish House Mafias ”Don’t you worry child” basuneras ut från en sportbar i ett osynligt men obarmhärtigt regn låter det mest som en dystopi.
Genren som Kygo är mest förknippad med, arenahouse, är i dag ett minne blott. På så vis är det imponerande att 33-åringen från Bergen fortfarande står här på en av grannlandets största arenor. Att döma av den månghövdade och kraftigt öl- och vinpimplande publiken är Kygo numera mest av allt en bred popartist.
Kyrre Görvell-Dahll, som han egentligen heter, gör entré high-fivande fansen längst fram med ett norskt framgångsleende inte olikt landsmannen och olympiern Johannes Hösflot Kläbos. Han sätter sig vid sin patenterade flygel, helt klädd i vitt, med egna artistnamnet på den kortärmade skjortans rygg. Flygeln rullas kort därpå ut och Kygo stegar upp i dj-båset. Bakom honom: typiska visuals i färgskalan Tequila sunrise.
Någonstans här vore det lätt att ironisera över övervintrad edm-dj som ”trycker på knappar”. Men faktum är att Kygo anstränger sig mer än de flesta i sin genre genom att redan i andra låten, ”For life”, skicka ut brittiska gästsångaren Zak Abel. Genast blir det liv och rörelse bland de numera obligatoriskt blinkande silikon-armbanden på läktaren.
En hulkande Louise får komma upp från publiken och sjunga ”Stargazing”. Svenska låtskrivaren Sandro Cavazza dammar av två nummer med milt förkyld stämma och skogshuggarskjorta. Förbandet, amerikansk Gryffin, luftar sin yviga man och sin Fender Jaguar.
”Without you” framförs av brittiska sångerskan Hayla, precis som på skiva. Addera en stråksextett som kommer och går.
Vi får även en Avicii-hyllning – allt annat vore väl snudd på tjänstefel i sammanhanget. Tim Berglings bästa låt ”Levels” kläs i blå och rosa laser och belönas med ett av konsertens största jubel.
Den norska dj:n och producenten visar också spännvidd när han låter sin remix av Marvin Gayes ”Sexual healing” gå över i M83-samarbetet ”Wait” och minuten senare Abbas ”Gimme gimme gimme (a man after midnight)”.
Ändå är Kygo bäst i sina mest kända vatten: när han tonsätter en semester i Kalabrien. Selena Gomez-singeln ”It ain’t me”, med hoppande delfiner på bildskärmarna, är bara ett exempel på hans känsla för brisigt melankolisk pop.
Samma sak i jättehiten ”Stole the show”, även om den i kväll snackas sönder en smula av originalsångaren Parson James (kanske får man förlåta honom då han väntat i en och en halv timme på sina tre minuter i rampljuset).
Även ”Firestone” är en låt av rang. Att sångaren Justin Jesso står på flygeln, i ett hav av eld, blir mest en axelryckning i jämförelse med den studsigt soliga synten och refrängraden ”We light up the world”.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik