För många nya låtar, Tom Jones

GÖTEBORG. Det finns två Tom Jones.

En som gör sina gamla hits. Publiken jublar. Dansar. Kastar saker.

Den andre Tom Jones vill förnya sig. Publiken tvekar.

helskärm

Efter de framgångsrika topplisteåren på 1960-talet hade Tom Jones fastnat i en värld av nostalgiturnéer, samlingsplattor och konserter i Las Vegas.

Men 1988 parade Art of Noise ihop honom med Prince-låten "Kiss" och Jones fick en andra karriär.

Sedan dess har han sökt nya samarbeten och hippa möten, som att sjunga Talking Heads "Burning down the house" med Cardigans-Nina.

För många nya låtar

På senaste cd:n "Mr Jones" har han till och med börjat skriva låtar ihop med producenten Wyclef "Allsång på Skansen" Jean. Som självbiografiska "Younger days" där han sjunger om hur det känns när rampljusen pekar åt andra håll.

Den är bra, men på konserten gör han de flesta låtarna från nya plattan.

För många.

Han inleder med "Tom Jones international". Kompet är hårt och högljutt. Basen och trummorna slår som pålkranar i bröstkorgen på publiken.

Avvaktande stämning. Men när Tom Jones gör "Delilah" som femte låt jublas det. Så blir kvällen. Nya låtar: Artigt lyssnande. Gamla godingar: Alldans och extas.

Hysteri med "Sexbomb"

Efter paus är det en underhållande blandning. Bra version av "Sixteen tons", han skapar Austin Powers-stämning i "Venus" och radar upp "Help yourself", "She"s a lady" och "It"s not unusual" innan det blir riktig hysteri med "Sexbomb" och "You can keep your hat on".

Det verkar inte vara någon större idé att kasta upp blommor, mjukisdjur och underkläder på scen.

Tom Jones tittar inte åt gåvorna, scenarbetare plockar upp dem i mörkret.

I kväll spelar han i Stockholm.

Tom Jones

Jens Peterson