Vansinne, Wells

Från medeltida amatörteater till ett actionspäckat James Bond-nummer. Och fyra timmars musik som spretar åt fler håll än någonsin.

Årets Rhapsody in Rock ger mer knasig valuta för pengarna än någonsin tidigare.

Rhapsody in Rock-The Dalhalla Episode

Man kan ibland tycka att Robert Wells kitschiga blandning av helikoptrar, fyrverkerier, brinnande stuntmän, bilar, vattenskotrar, medeltida Robin Hood-teater, klassiskt, opera, rock, boogie och disco är höjden av smaklöshet. Är det roligt eller bara självgott att spela Musorgskijs "Tavlor på en utställning" samtidigt som det projiceras bilder på hans ansikte insprängt i klassiska tavlor. Vågar ingen i Wells omgivning gränsa honom?

Å andra sidan är det ju just detta som är poängen med Wells. Det storvulna.

Rappande dalmas

Egensinnet att fortsätta blanda rock och klassiskt. Att som "förspel" bjuda på amatörteater med riddarborgskuliss, hästar, facklor, folk som trillar i vattnet från höga höjder och en film med Wells utklädd till "Robert Hood" och Kalle Moraeus som rappande dalmas.

Rennie Mirro (lite väl tunn i sammanhanget, hans shownummer lyfter sällan) och LaGaylia Frazier (showens dominerande artist, vilken röst!) är fasta gästartister, andra är förannonserade (se datum bredvid) eller hemliga, i går Mats Ronander och Clas Yngström. Rätt många i publiken verkade sakna Peter Jöback på premiärkvällen.

Det är, som vanligt, en riktig berg-och-dalbane-föreställning.

Låg volym

Anders Ekborg sjunger ballader så folk får gåshud. Körsångerskan Jessica Marberger imponerar med både röst och stil i tre solonummer. Snygga kläder, häftiga dansnummer. Och James Bond-numret, nästan en halvtimme långt, har fart, humor och effekter, här utnyttjar verkligen Wells & Co den häftiga miljön i det gamla kalkbrottet.

Men varken discoavdelningen med Earth, Wind & Fire-låtar eller extranumren, ett Rolling Stones-potpurri, svänger riktigt. De klassiska numren går lite på rutin. Ljudet är för lågt, publiken blir liksom aldrig 100-procentigt involverad.

Men det blir sällan tråkigt. Och det känns att det finns ett generöst artisthjärta bakom alltihop. Hur knasigt det än slår ibland...

Rhapsody in rock - The Dalhalla episode

Jan-Olov Andersson