Slyngelrockarna tänder aldrig till

Bad Cash Quartet brukar kunna piska upp rejäla stämningar.

Men den här kyliga kvällen tänder varken bandet eller publiken.

helskärm

POPAGANDA

Om Broder Daniel klädde pubertetsångestens innersta väsen i toner så har deras största fans Bad Cash Quartet fokuserat på trotsåldern.

Inga har som detta Göteborgsband förtjänat epitetet slyngelrockare.

Deras skoningslösa attityd har givit dem ett rykte som obstinata bråkstakar, och likt ettriga terrier slänger de alltsomoftast ur sig kommentarer som gjorda för den fetaste rubrikstil.

Efter dundersuccén med förra skivan "Outcast" är nu en uppföljare på gång. Första singelsläppet "Dirty days" skvallrar om att deras spretiga popmusik sträckt upp sig en smula och inte vinglar riktigt lika mycket längre.

Kort och intensivt

BCQ verkar helt oberörda av de monumentala förväntningar som finns när de nu gör en av få spelningar den här sommaren.

De glider in på scenen och river i gång ett kort och intensivt set, och blandar gamla hits med låtar från den kommande skivan.

Bland de nya märks särskilt två lite lugnare låtar, "Twenty two" och en som jag tror heter "Valentine".

Men trots att Martin Elisson vrålar lika hest desperat som alltid så lyfter det inte riktigt. Ljudet är förskräckligt, och det nya materialet är fortfarande trevande.

Men se de här grabbarna om några månader så lovar jag att de kommer att slå Sverige med häpnad. Igen.?+?+

Bad Cash Quartet

Cecilia Lundblad