De skräller – och gnistrar

Mattias Kling

Påkostad prakt med galet lyxigt Kiss som pendlar mellan dumsnyggt och drygt

Monstergruppen har lagt ­obscent många miljoner på en superklo som ska gripa tag i publiken. En stålspindel som rör på benen, pruttar gnistor och blinkar likt ett rymdskepp.

Den visuella uppgraderingen och ett helt färskt repertoarbygge visar på en önskan om nutidsrelevans, samtidigt som mycket är som det ­brukar:

Ett liveband som ofta ser bättre ut än vad det låter.

I centrum står kanske inte­ ­lika mycket ett gäng mytomspunna rockmonster som en monsterscen. Ett galet lyxigt virrvarr av bländande lampor, rörlig hydraulik och kromade spindelben som ramar in dess kanter.

Att kvartettens spektakelbygge, som enligt uppgift har kostat mellan 30 och 40 miljoner kronor att färdigställa, är i fokus på Europapremiären av Kiss sommarturné är därför fullt naturligt. Det är en sådan reaktion produktionen kräver av sina åskådare; ett förbluffat kippande efter andan, imponerade ovationer och hänfört uppspärrade ögon.

Arenabullrigt

Efter att ha trissat upp ­intresset inför dess förträfflighet skulle troligtvis allt annat än en smärre månlandning ha känts fattig. Vilket konstruktionen trots allt gör, i all sin ­påkostade prakt.

Lite som att det haussande förhandssnacket – framfört av exempelvis arkitekten Paul Stanley själv i det färska numret av Hårdrock! – har gjort att man förväntar sig något så ­exklusivt att dess verkliga ­utförande blir något av en besvikelse. Vilket är synd, då det ­visuella uppvisandet samtidigt är så arenabullrigt och storslaget att det inte behöver några superlativ för att sälja in sig själv.

Det smäller ju på rätt friskt. Till och med musikaliskt ­döda stunder, som den passage då Tommy Thayer och Eric Singer soloslirar, iscensätts med en gitarr som skjuter gnistor upp i ljusriggen. Det skräller och fyras av eldkvastar mest hela tiden. Gene Simmons skickas flera meter rakt upp i luften i ”God of thunder”, när Stanley hellre tar den raka linan ut i publiken inför ”Love gun”.

Därför är det också just dessa omständigheter som gör en lördagskväll med gruppen till en högst underhållande upplevelse. En roande showkonstant i en i övrigt väldigt ojämn presentation, som gräver ner sig helt bland Pauls bråkiga stämband i ”Heaven’s on fire”, men som samtidigt är rena lyckopillret i ”Rock and roll all night”. Ett repertoarmässigt pendlande mellan högt och lågt, där en utdragen ”Let me go, rock ’n’ roll” inte håller för sitt omfång sam­tidigt som Genes insats i ”War machine” är strategiskt ­perfekt.

Spontanglädje

Där emellan svänger Kiss. Mellan dumsnygg decibel­underhållning och rena transportsträckor som inte lyckas gripa tag. Mellan spontanglädje över en helt ny premiär­repertoar och besvikelse över de stunder då den inte håller från idé till prestation.

Sådana brister som inget skrytbygge i världen kan skymma. Även om det gör sitt bästa.

Så bra var konserten – låt för låt

Psycho circus

Bandet gör entré på superspindeln. Det smäller och eldar på. Ändå vill öppningslåten inte ta fyr på allvar.

Shout it out loud

Paul spelar med gitarren mellan ­benen och balanserar plektrumet på tungan, medan ­publiken vaknar till lite när ­Gene spottar i mikrofonen.

Let me go, rock ’n’ roll

Kvällens första surpris – likväl en ­fyrkantig bagatell som knappast är ”Hotter than hell”. Speciellt ­inte då den fläks ut i alltför många ­minuter.

I love it loud

Lättvrålat stycke som får Friends arena att vidga struparna. Gene vaggar med ananastofsen samtidigt som ett högtalarmembran pumpar på scenfonden.

Hell or hallelujah

Kvällens första låt från utmärkta förraårsgiven ”Monster” tycks ha svårt att frälsa publiken. Bra är den, likväl.

War machine

Klon kniper åt scenen i denna tunga ”Creatures of the night”-pjäs. Eld­pelarna som reser sig strax efter solot hettar mot kinderna ända uppe på pressplatserna och i avrundningen sprutar Gene flammor. Hett!

Heaven’s on fire

I vilken tonart sjunger Paul egentligen? Det låter helt bedrövligt faktiskt, även om hit-Kiss i sitt mest charm­korkade utförande har lördagkväll stämplat i pannan. En riktig downer.

Deuce

Rumlarrock enligt den gamla skolans läroplan. Chockrockens eget ABC, som framförs obekymrat och stadigt.

Say yeah

”Sonic boom”-spåret är ett av de stycken gruppen kallat in till sommar­turnén. Passar Pauls nuvarande röstläge bättre än många gamla låtar, utan att för den skull gripa tag.

Shock me/Outta this world

Tommy Thayer får ta centerposition på scenen och gör en hygglig Space Ace-insats i detta minimedley där ”Love gun” gifts med ”Monster”. Dessvärre mynnar det hela ut i ett poänglöst jam mellan gitarristen och Eric Singer, medan gruppens äldre medlemmar pustar ut back­stage.

God of thunder

Showens elakaste inslag. Gene tuggar blodfradga, spänner ögonen i publiken och badar i grönt ljus och tjock rök. Skrämmande snyggt i all sin förväntade prakt.

Lick it up

Osminkad partyrock som man gärna slickar i sig. Vilan tycks också ha gett Paul lite kraft tillbaka i rösten.

Love gun

Stanley åker linbana och sjunger hyllningslåten till sin… eh … kärlekspistol från ett podium mitt i publiken. Eller, ja, sjunger och sjunger. Refrängen tycks han helst vilja slippa. Synd på ett så gott stycke.

Rock and roll all night

Konfettikanoner, dundrande salutsmällar – och ren karnevalstämning inne på Friends Arena. Precis den tändning konserten hade behövt minst en halvtimme tidigare.

Extranummer

Detroit rock city

Exemplarisk bilåkarrock med en högtvarvande kärra på bildskärmen och ­olja i luggen.

I was made for lovin’ you

En av gruppens mest överskattade ­låtar får publiken att taktklappa, men känns snarare ”Bingolotto” än ­”Saturday night fever”. Snyggt trumsynkroniserade smällare mot slutet, dock.

Black diamond

Eric Singer axlar leadsången i Peter Criss gamla paradnummer. En trygg ­final som borde ha kunnat slipas till ­något riktigt glimrande, men som nu mest är där. Och avrundar. Inte mer än så.