Den galnaste versionen av mästerverket
Larmet började tjuta för ett par månader sedan.
Nej, inte igen.
Jag osäkrade kreditkortet med en suck och hoppade ner i kaninhålet.
De flesta missade larmet.
Var inte oroliga för det. Lugn, somna om.
Det krävs en viss typ av intresse för att ens uppfatta signalen. Ljudet är audiofilernas motsvarighet till Hesa Fredrik.
Några av de mest undanskymda delarna av internet lyste upp direkt. De röda varningslamporna blinkade ilsket. Forumen med koll kokade över.
Anledningen var att skivbolaget Analogue Productions skulle släppa en UHQR-version på vinyl av Miles Davis ”Kind of blue”.
Titeln har ungefär samma mytomspunna tyngd som Babylons hängande trädgårdar, Oraklet i Delfi, pyramiderna i Giza och Diego Armando Maradona
Det där kräver en förklaring.
”Kind of blue” är ett av musikhistoriens underverk. Titeln har ungefär samma mytomspunna tyngd som Babylons hängande trädgårdar, Oraklet i Delfi, pyramiderna i Giza och Diego Armando Maradona.
I praktiken handlar det om ett jazzalbum som har nått ut långt, långt utanför genrens gränser. Även den som inte är ett dugg intresserad av ”Kind of blue” har hört talas om skivan någon gång.
Den spelades in under två sessioner i New York den 2 mars och 22 april 1959. Vad som hände när Miles Davis befann sig i samma studio som saxofonisterna John Coltrane och Cannonball Adderley, pianisterna Bill Evans och Wynton Kelly, basisten Paul Chambers och trummisen James Cobb har varit ett mysterium i 62 år.
I dag tror jag att det i själva verket var ”Kind of blue” som Eagles sjöng om i ”Hotel California”:
”You can check out any time you like, but you can never leave.”
Utan att gå in på en massa tröttsamma detaljer är UHQR en teknik som ska ge en oöverträffad, analog ljudåtergivning. Förkortningen betyder Ultra high quality record. Det är själva definitionen av gourmetvinyl. Fine dining för öronen.
UHQR-versionen av ”Kind of blue” måste beställas direkt från Analogue Productions i USA. Det är komplicerad procedur som påminner om att försöka boka biljetter till konserter med på tok för få platser.
Först till kvarn gäller. Den som lyckas boka ett exemplar får sedan vänta i månader. Vinylerna tillverkas en i taget. Ingenjörerna använder en specialgjord vinylpress som sköts för hand. Varenda skiva detaljkontrolleras sedan lika noggrant innan den packas ner och skickas i väg direkt med bud till köparens dörr.
Jag känner i alla fall en kort och lite pervers lycka
När jag äntligen fick mitt exemplar väntade jag mig att en liten butler med trimmade mustascher skulle kliva upp ur paketet, ta på sig ett par vita handskar och lägga rariteten på skivtallriken.
Är det värt det? Eller är allting bara ett extremt sätt att skapa något slags värde för ett uråldrigt musikformat? Duger inte den ”Kind of blue” som finns på strömmade tjänster?
Ja och ja och jo.
Men för den intresserade: UHQR-pressen röker ändå ut alla eventuella versioner som redan finns i original, 45 varv, på cd och hd-streaming. Musikens närvaro är skrämmande.
Jag känner i alla fall en kort och lite pervers lycka, och det var ett tag sedan nu.
Miles Davis hade själv bara fnyst åt dårskapen. Kort efter att ”Kind of blue” blivit världens mest sålda jazzalbum kallade han det för ”ett misslyckat experiment”.
Fotnot: UHQR-versionen av ”Kind of blue” kostar 100 dollar styck. Plus frakt och tullavgifter. Poängen med utgåvan är att den utgår ifrån Bernie Grundmans mastring 1995. Ingen annan master har varken förr eller senare använt de riktiga trespårstejperna från 1959.
