Exploderar på scen

till Kiss Europapremiär

OBERHAUSEN. Vrid klockan tillbaka till vintertid den 30 maj.

Då spelar Kiss på Stockholms Stadion, och för att få stor rock’n’roll-show krävs en manöver.

Man måste komma en timme för sent.

helskärm

Ett svart draperi sväljer scenen. Speakerrösten vrålar att vi ville ha det bästa och att vi har fått det bästa. Sjuttiofem procent Kiss hissas ned, och jag tänker att det där måste ändå vara svårt, det.

Att ständigt leva upp till att vara the hottest band in the world.

Det kräver prestation, vilja och ambition.

Det är det som först saknas, när bandet landat och sprids ut.

Det klingar omöjligt, men när Kiss uppenbarar sig för europeisk publik för första gången på nio år verkar de vilsna. Oklara i sina roller, i sina syften. Gene Simmons nickar med tungan ute, plåtklädd och svår att ta på allvar, efter att han visat sig som en vanlig, osminkad, ganska sopig dokusåpaperson. Paul Stanley står trimmad i mitten, Tommy Thayers myser runt med knäna böjda.

Inte sprudlande

De står på en stor scen framför en stor förstärkarvägg, och det ser tomt ut. De inleder med låtlistan från ”Alive!”, och det låter inte sprudlande. Det känns som ett avverkande, en illustration av forne gitarristens Ace Frehleys skäll om att Kiss i dag handlar om att dra in så mycket pengar som möjligt.

Sedan börjar det.

Startsträckan är tio låtar lång, men sedan kommer bomberna, smällarna, den snygga ljussättningen och livlinorna. Folk flyger kors och tvärs, sjunger i taket och bland publiken. Och då står man där, med konfetti i ögonfransarna, under en bloddreglande Gene Simmons, är plötsligt rädd för honom och sjunger att man vill rocka och rolla och parta every day.

Starten förträngs

Där skapas den påkostade storshowen, med en koncentrerad rad av klassiska rocklåtar.

Exakt mellan den fjärde och femte explosionen i finalfinalen ”Detroit rock city” förtränger jag minnet av den tunna starten.