Magnifikt, Robbie

Nöjesmaskinen får hela Ullevi att vibrera

GÖTEBORG

Helt otroligt.

Helt makalöst.

Med hjälp av publiken överträffar Robbie Williams sig själv.

Med hjälp av publiken blir konsertens final en oslagbar extas.

Det är en sån där dag då en obarmhärtig sol gräddar all bar hud och uteserveringarna i Göteborg kokar.

Det är en sån där dag då konsertbesökarna bildar ett långt lämmeltåg   som sträcker sig från paradgatan Avenyn till Ullevis ingångar.

Det är en sån där dag då den utsålda jättearenan nästan vibrerar av energi.

Och det är också en sån där dag då England förlorar mot Portugal och åker ut ur fotbolls-VM efter en förnedrande straffläggning.

Levande nöjesmaskin

England brukar ju åka ut ur stora fotbollsturneringar genom att skjuta sina straffar åt helvete.

Det har blivit en så kallad tragisk tradition.

En tradition som i kväll hotade att ta udden av sommarens största konsert.

Ingen visste hur fotbollsmatchen skulle påverka Robbie Williams humör.

Den fanatiske fotbollsnörden kunde lika gärna ha genomfört spelningen med en axelryckning och en besviken min tapetserad över hela ansiktet.

Men den levande nöjesmaskinen störtar upp ur en lucka i golvet och uppträder som om han tänker glömma Englands förlust med hjälp av ilska.

Intensiteten är rödare än showens eldar och bomber.

Enorm respons

Före "Monsoon" förklarar han hur jävligt han mår över fotbolls-VM. Han vill inte tänka på skiten.

Efter "Monsoon" - en fullständigt andlös version av "Monsoon" - ser han ut som världens lyckligaste entertainer igen.

Publikresponsen är enorm. Robbie verkar inte tro sina öron. Den sporrar honom till stordåd.

Robbie Williams flirtar med flickor framme vid kravallstaketet, sparkar ut fotbollar i publiken tillsammans med bäste vännen Jonathan Wilkes och skickar varenda ballad och hit in i kaklet.

Finns det några svackor? Jo, ett par.

Men efter konsertens final kommer man inte ihåg dem.

Efter "Let me entertain you" och "Angels" är alla eventuella felskär utraderade.

Be mig inte att beskriva skådespelet som utspelar sig mellan Robbie Williams och den fantastiska, fantastiska, fantastiska publiken.

Jag kan inte. Alla superlativer är för små, för futtiga.

Det är meningen att spelningen ska sluta efter "Angels". Det är Robbies ständiga finalnummer.

Skakad och rörd

Men 56 967 åskådare vägrar att ge sig, de vägrar att släppa greppet om honom.

Robbie står kvar och ser ut som en felblandad James Bond-drink:

Han är skakad och rörd.

Han flinar, ruskar på huvudet, samlar ihop bandet igen och avlossar - "Kids".

Och där, precis när den sista refrängen får Ullevis betongfundament att spricka av trycket, blir konserten en klassiker.

Robbie Williams

Markus Larsson