Publiken borde få hörlurar i stället

Daniel Lanois konsert på Nalen

helskärm

Med jämna mellanrum förvandlas Daniel Lanois till något helt annat än en producent, låtskrivare och artist.

Han krymper ihop, blir alldeles vit och rund och skulle kunna säljas på närmaste apotek.

Lanois blir med andra ord en receptbelagd sömntablett.

Hans gitarr, Brian Blades trummor och basistens bas trasslar ofta ihop sig i långa, knöliga och meningslösa jams som Gud faktiskt förbjöd långt innan 70-talet. Instrumenten har en klubb för inbördes beundran dit ingen som gillar tydliga och enkla låtar är inbjuden.

Covern på Jimi Hendrix "May this be love (waterfall)" är exempelvis lika rolig att lyssna på som atmosfäriska störningar. Det handlar över huvud taget mer om instrument och rytmer och stämningar än om innerliga melodier eller minnesvärda refränger.

Det är synd.

Daniel Lanois äger inte heller den nödvändiga utstrålningen för att kunna göra de finstämda låtarna från exempelvis "Acadie" och "For the beauty of Wynona" rättvisa.

Han framstår mest som en trött farbror som gömt huvudet under en luva.

Sov gott!

Enda låten som bränner till ordentligt är den vackra "Where will I be", som Emmylou Harris spelade in och gav ut på skivan "Wrecking ball".

När publiken löste biljett borde de ha fått en vilstol och ett par hörlurar på köpet - upplevelsen hade säkert blivit större med den utrustningen.

Men det är så dags att tänka på det nu.

Till er som ska se extrakonserten på Nalen i kväll: Sov gott.

Daniel Lanois

Markus Larsson