Blondie är helt tragiskt
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2003-10-30
Vilken tragik.
Det här var en gång världens absolut bästa popband.
Men den version av Blondie vi möter hösten 2003 är inget mer än en sönderrostad, igengrodd nostalgimaskin.
Att de ägnar sig åt nostalgi är i sig inget jag vänder mig emot med någon större indignation.
Jag förstår att man vill kapitalisera på minnet av sådan magi.
Och vi fick väl strängt taget inget annat än just nostalgi när Rolling Stones triumferade på samma scen heller.
Men då var ju utförandet knivskarpt.
Nu är det ... miserabelt.
Debbie Harry och hennes grånande komphjon lyckas massakrera praktiskt varenda klassiker. "Heart of glass" kramar de kanske lite blod ur. Men det är allt.
Helt utan sväng
I gamla älsklingar som "Hanging on the telephone", "Call me" och "Atomic" finns noll energi, noll sväng och noll liv. De låter bara tröga och gubbiga och trista.
Det gör fysiskt ont att behöva höra.
De nya undermåligheter de stackars föredettingarna som något slags fåfängt alibi spränger in i låtlistan förtjänar knappt ens ett omnämnande. De vittnar bara om att Blondie inte längre kan skriva låtar. Heller.
Som om allt detta inte vore nog mixar ljudteknikern ljudet som Stevie Wonder kastar pil också. Långa stunder hör man i princip bara trummorna och Clem Burke må ju vara en evig hjälte, men herregud, det låter apa.
Det här är kort sagt en av de mest nedslående konserter jag varit på.?+
Blondie
Per Bjurman