Trött gubb-hiphop

I min bok fanns det inget bättre än Wu-Tang Clan mellan 1993 och 1997, förutom diverse singelbaksidor med Oasis.

Det kändes som att hiphop-kollektivet från Staten Island, New York ägde hela världen på exakt samma sätt som 50 Cent gör just nu.

Och det var översteproducenten Robert Diggs, mer känd som RZA eller sitt andra alias Bobby Digital, som var hjärnan bakom Wu-Tang Clans samlade attack.

Tillhör det förflutna

RZA:s enorma och kreativa produktivitet lade grunden för ett hiphop-imperium som var ohotat i drygt fyra år. Ett imperium som byggde på uråldriga orientaliska filosofier, samplingar från kung-fu-filmer, skitiga beats och upphackade stråkar från 70-talets mest bombastiska disco- och soulörhängen.

Men efter klanens mastiga dubbel "Wu-Tang forever" hände något. Tiden hann ikapp, körde över och sprang ifrån gruppen. RZA:s skräckproduktioner dikterade inte längre villkoren för framtiden i hiphopens hypersnabba värld. De tillhörde det förflutna.

Live förstärks det intrycket.

Iskalla Wu-Tang-klassiker

RZA blandar visserligen låtar från soloalbumen med iskalla Wu-Tang-klassiker som "Wu-Tang Clan ain"t nuthing to fuck with" och GZA:s "Liquid swords".

Men han låter också mediokra sidekicks stjäla micken alldeles för ofta. Han drar även upp brudar från publiken på scen under ett tramsigt nummer och sjunger en något modifierad snutt av The Hooters "500 miles".

Det där sista känns för övrigt alldeles logiskt.

År 2003 handlar RZA mest om trött gubb-hiphop.

Fotnot: RZA spelar i Stockholm på måndag den 31 mars.

RZA

Markus Larsson