Thorsten Flincks stökiga rockdröm

Thorsten Flinck lever ut sina rock"n"roll-drömmar.

Det svänger stundtals rätt bra. Men skulle kunna vara så otroligt mycket bättre utan artistens nonchalanta och lata attityd till sin publik.

Han kallar sig själv för "folkhemsvrak" och nog märks det att de flesta i publiken är där lite med förväntningar på att precis vad som helst kan hända. Ungefär som när man såg Johnny Thunders mot slutet.

Oförlåtlig nonchalans

En kvart före utsatt tid hämtar Thorsten en öl i baren.

Först en och en halv timme senare börjar alltihop.

En nonchalant attityd som är oförlåtlig. Vill han kröka och samla nerverna innan föreställningen, får han ta mig fan sätta väckarklockan och korka upp och/eller skaka av sig nervositeten lite tidigare.

Det har talats om krogshow. Men en likkista som bärs genom publiken eller thinnerdoft under en låt som heter "Missbruk" är inte mycket till show.

Hjärtat till vänster

Det här är snarare en stökig, orepeterad, lite osammanhängande rock"n"roll-show. Och Thorsten Flinck får leva ut alla sina rockdrömmar, med cigarett och Jack Daniels-flaska i handen.

Han sjunger med enorm inlevelse och ofta, faktiskt, ganska bra.

Musiken är allt från Nationalteatern till Simon & Garfunkel ("The Boxer" i punkversion) och Dan Andersson. Texter med hjärtat till vänster, ett larmigt och tätt band.

En höjdpunkt är förstås duetten med Siw Malmkvist i Nick Cave-låten "Vildvuxna rosor", redan känd från tv. En annan en Björn Afzelius-tolkning, som föregås av en både rolig och gripande monolog om deras enda telefonsamtal med varandra.

Det är lite märkligt att en scenartist som Flinck inte gör mer av detta.

Han, om någon, borde väl få till bättre mellansnack än andra rocksångare.

Drill & Disciplin

Jan-Olov Andersson (janolov.andersson@aftonbladet.se)