Stilfullt - men inte bekvämt

Common, The Roots och så nu Kanye West. Det är den rumsrena och hyfsat intellektuella hiphopen som får spela på Stockholm Jazz Festival. Inte så konstigt kanske då gängse 50 Cent-fan knappast har råd med 400 kronor för en dagsbiljett till festivalen.

Spelat in i Abbey Road

Men att Kanye West uppträder där är naturligt.

Ingen rappare arbetar mer efter den gamla revolutionära tanken att krossa systemet inifrån. Hans kläder är inte hiphopbaggy, han har spelat in sin musik med stråkorkester på klassisk popmark i Beatles-kända Abbey Road-studion i London och han är fan av popgruppen Franz Ferdinand. På Skeppsholmen flörtar Kanye mycket med dem som inte vanligtvis lyssnar på hiphop genom att väva in Verves "Bitter sweet symphony"-stråkarna, Eurythmics "Sweet dreams" klassiska synthslinga och norska 1980-talsgruppen Ahas "Take on me".

Hiphopsnubbarna framför mig skakar frågande på huvudet åt varandra.

Fyra violinister

Förutom vapendragaren och dj-mästaren A-Track har Kanye West med sig två körsångare, men framförallt sju kvinnor klädda i svarta klänningar. En på harpa, två på cello, fyra violinister.

Instrumenten ersätter effektivt originalversionernas digitala arrangemang. Det är stilfullt, men ändå känner jag mig lite obekväm. Som att se prinsesspojkvännen Daniel Westlings desperata ansträngningar för att passa in i den annorlunda miljön.

Annorlunda ofta bra

När så A-Track spelar upp alla de hitproduktioner Kanye West har gjort för andra artister, så som Jay-Z och Talib Kweli, känns det som att den 29-åriga rapparen lyser upp.

Annorlunda är ofta bra, men inte alltid det allra bästa.

Kanye West

Jonna Sima