Winnerbäck - en lillgammal Lundell
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2003-03-27
LINKÖPING
Han är sjukt stor nu, Lars Winnerbäck. Nya albumet "Söndermarken" har redan sålt guld, singeln "Åt samma håll" ligger etta på "Tracks" och den långa konserthusturné han nu inleder till öronbedövande jubel i gamla hemstaden Linköping är på flera håll redan utsåld.
En ny generation ser ut att ha fått sin egen Lundell. Det oväntade med det är att den nye Lundell ofta låter otroligt mycket som den gamle.
För det är däråt som killen vi brukade kalla "lill-Sundström" har dragit sig. Mot det bredbent rockande, mot stockholmsromantik, skäggodling och mogna mäns funderingar. Lillgammalt på ett, för honom, nytt sätt.
Inte för att Winnerbäck gör det dåligt. Den här generösa showen rymmer ett snortajt, jättebegåvat, sju personer stort band med hela tre soloartister i sättningen, snyggt ljus, flera olika backdrops och - i alla fall i går - den allt folkligare Dregen på larmig rock"n"rollgitarr i två låtar.
Poetiska klyschor
Och visst har Winnerbäck låtar som även jag förstår varför det visslas och skriks efter. Som den mäktiga "Hugger i sten", den i kväll riktigt vilt larmande "Solen i ögonen" och den episka "Söndermarken".
Men det är först när han skriver fler låtar som den sistnämnda som jag kommer att kunna stämma in i hyllningskören.
Låtar där 27-åringen spolar förebildernas dammiga poetiska klyschor och i stället sjunger rakt och målande om sitt eget liv, med ett språk som låter samtida.
Tills vidare får han nöja sig med de gamla vanliga tre plusen.
Lars Winnerbäck
Håkan Steen