En gäspning

Dream Theater tråkar ut Aftonbladets Marcus Grahn

helskärm

Trots att jag spelat i band som tillbett Dream Theater-planscher i replokalen. Trots att jag instinktivt försvarar New York-kvintetten, och dess progressiva krångelmetal, med att visa guld som ”Afterlife” och ”Pull me under”. Trots det blir jag uttråkad. Känner mig exkluderad. Förstår inte vad det fullsatta Hovet kan få ut av det här.

Dream Theater är ju som roligast när de vill skapa innerlighet, nå emotionella djup, genom riktiga låtar. Som tråkigast är de när de introverta, invecklade solosjoken får svälla fritt.

Främst fylls dessa hundrafyrtio minuter av det senare.

Jubileet hitfest

För två år sedan firade gruppen tjugoårsjubileum i Globen genom att snabbspola genom karriärens formtoppar. En hitfest i jämförelse med detta, där peaken nås i slutets ”I walk beside you”, ”Take the time” och elegant defensiva extranumret ”The ministry of lost souls”.