Motörhead är ... som vanligt

till trötta rockhjältar

GÖTEBORG. I tre låtar är det nonsens.

I den fjärde: eld, rök och sång om att rocka ut tills livet når sitt slut.

Efter den nittonde har högerbenet fått en liten, liten träningsvärk igen.

helskärm

Man svär ju till slut.

När Motörhead spelar live, då är det alltid tre plus. Tryggt, pålitligt, säkert och som vanligt.

Det skulle därför verka livat med något nytt. Att få begagna andra ord, nya betyg. Något bättre, något sämre, någon chock, vad som helst.

I tre låtar tror jag att det sker.

De gör entré helt effektfritt, går in och skruvar förstärkare. Sedan spelar de ”Iron fist”‚ effektfritt. Fortsätter med ”Stay clean” och ”Be my baby”, effektfritt. Står stilla och spelar, tittar. Som vanligt, men mindre slående, lite tröttare och trögare.

Det är inte roligt, det är tråkigt.

Det ger en uppfriskande känsla av att genomskåda.

Sedan kommer ”Metropolis” och ”Over the top” och fan, tänker man, där är ju ändå något.

Ingen kan säga något annat.

Medryckande

Ett stampande högerben kan inte teoretiseras bort.

Motörhead lever på det självsvänget, det omutligt medryckande. Varje gång med fyra hållpunkter: Lemmy säger ”we are Motörhead, we play rock’n’roll”, Mikkey Dee gör ett trumsolo, ”Whorehouse blues” körs akustiskt och ”Ace of spades” överrumplar genom att än en gång låta fräsch. Det konskventa drivet gör de upprepningarna legitima.

Snyggt ljus

Nu pyntas scenen dessutom med storbildsskärmar, snyggt ljus och särdeles fräsiga rök- och eld-

effekter.

Inget bättre, inget sämre, men det ger i alla fall tre plus och träningsvärk.

Det är inte det sämsta.

Se bandet här

Motörhead spelar i Karlstad i morgon och Stockholm på lördag.