Nej, det blir aldrig riktigt spännande

helskärm

Det blir lite konstigt. Saint Etienne har alltid varit ett popband med stark förankring i Londons klubbvärld. De har oftast sett till att deras urbant elektroniska melodier gått att dansa till.

Men i kväll spelar de för sittande publik. Och då Pete Wiggs, Bob Stanley och deras tredje hjälpmusiker gömt sig själva och sina musikmaskiner i skuggorna bakom ljusskärmar hamnar än mer fokus än vanligt på sångerskan Sarah Cracknell. Som sjunger lika bra som hon brukar, men hon har aldrig varit de dramatiska gesternas artist och, tja, det blir helt enkelt inte speciellt spännande att bara sitta och titta på Saint Etienne.

Filmerna och stillbilderna från ett väldigt vardagsgrått England, som ackompanjerar de många låtarna från senaste albumet "Finisterre", räcker alls icke som visuell förstärkning.

Många av de 400 på utsålda Södran verkar förvisso tycka det är rätt bekvämt att få sitta och vara lite lagom 30-nåntingindienostalgisk i en dryg timme.

Glimrar till

Och visst, dagens Saint Etienne är inte ett lika intressant band som det som en gång släppte "Foxbase Alpha". Men singeln "Action" är trots allt en rejäl uppryckning och jag hade hoppats på mer.

Här glimrar det bara till på allvar en gång: i pianoballaden "Hobart paving", den där regn faller som Elvis tårar.

Så är det också i aftonens enda pianoballad. Såna brukar bli bra på Södran.

Låt Saint Etienne spela på en klubb nästa gång. Det är där de hör hemma.

Håkan Steen