Euforin tar aldrig slut

Samma gamla visa räcker för Håkan Hellström

BORLÄNGE

Ännu en Håkan-spelning.

Ännu en succé.

Efter sex år med Håkan Hellström känns det fortfarande inte som att han spelar tillräckligt ofta.

Håkan Hellström

Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många gånger jag sett Håkan Hellström. Ända sedan den första, i maj 2000 före Caesars Palace på Trädgår"n i Göteborg, har känslan efteråt alltid varit densamma: hoppas han spelar snart igen.

Roligast i Sverige

Ni vet allt om euforin, låtarna, bandet- inget band i Sverige kan rimligen vara roligare att spela med-och ni som följt med på resan vet också att det bara blivit mer och mer av det som redan i sin första matrosklädda inkarnation kändes tämligen enormt.

Dimensioner har adderats längs vägen, och det stora röda hjärta som är det här bandet har lyckats bulta lite hårdare och souligare för varje turné.

På sommarpremiären är det mesta egentligen sig likt sedan svängen i våras, men när publikskarorna är stora och festivalrusiga tänder Håkan och bandet alltid till lite extra.

Rakt in i magen

Vilket på den här solstekta parkeringsplatsen leder till en galet galopperande "Kom igen Lena", en episk "Hurricane Gilbert" och den där pianoversionen av "Nu kan du få mig så lätt" som alltid går rakt in i magen.

Samt en fin anekdot om tjocka mellanstadieglasögon, klassens snyggaste tjejer och att hålla liv i sina drömmar.

Det spelar alltså ingen roll att vi sett det mesta av det här rätt många gånger innan.

Håkan är ju Håkan, och han verkar uppenbarligen inte gå att tröttna på.

Håkan Steen