...men Guns N' Roses är bara ett godkänt skämt

Det här är inte Guns N'Roses.

Det här är nåt helt annat.

Men om du blundar låter det ibland - bra.

Det står inget vildvuxet hår med cylinderhatt till höger om Axl Rose.

Vi får aldrig höra hur Duff McKagan spelar fel i introt till "Sweet child o" mine".

Ingen Gilby eller Izzy försöker se ut som om någon har konserverat Johnny Thunders i formaldehyd...

Den som kan acceptera att allt det är ersatt av - till exempel - en gitarrist som kallar sig för Bumblefoot har säkert inga större problem med konserten.

Måste köpa läget

Man måste kunna köpa att den aktuella upplagan av Guns N'Roses i praktiken är ett Rolling Stones med... öhm... Mick Jagger... och... få se nu...inga andra originalmedlemmar... alls.

I så fall är man hemma.

Bomberna och eldarna är så kraftfulla att de bränner hål på huden. Axl Rose verkar skärpt och fokuserad och rösten håller konserten igenom. Och bitvis låter nostalgin riktigt bra - trots att sjumannabandets tre gitarrister spelar minst fyra solon för mycket.

Inledningen med "Welcome to the jungle" och "It"s so easy" och "Live and let die" är exempelvis överraskande stark och maffig.

Fyrkantig numetal

Men jag har personligen svårt för att Axl Rose blandar ut originalgruppens apokalyptiska sleaze med fyrkantig numetal.

I min värld var Guns N" Roses så mycket mer än kompetenta konserter och Axls ego.

Och det är knappast nån gåta varför skivan "Chinese democracy" blivit 137 år försenad.

De nya låtarna är helt enkelt får dåliga.

Guns N' Roses splittrades i början av nittiotalet. That"s it. Varumärket har sen dess reducerats till ett coverband med stora resurser.

En gång i tiden var Axl Rose större än valfri religion.

I dag är han ett godkänt skämt.

Guns N' Roses

Här är låtarna

Markus Larsson