Vilken seger, Kent

Vått i ögonen.

Klump i halsen.

Hårstrån i givakt på armarna.

Herrejävlar.

Kents nationaldagsfest på ett vitskrudat Stadion är utan tvekan en av den svenska rockhistoriens största höjdpunkter.

Det är inte bara det att Eskilstuna-kvintetten, alltid som bäst när det verkligen gäller, gör en av karriärens allra mäktigaste spelningar på ett Stadion som inte ser ut som någonting jag någonsin sett tidigare.

Det är inte bara det att Jocke, Martin, Harri, Markus och Sami är otäckt täta och precisa.

Mästerverken

Att de lösgör rekordmycket power.

Att de framför mästerverken ur katalogen – ja, de flesta i alla fall – med en pondus och en skärpa värdig världsartister.

Det här är stort på så många fler plan.

Jag ser showen som en seger.

I första hand kanske för integriteten.

Kent är ett band som aldrig sålt sig, aldrig kompromissat, aldrig ställt upp på det infantila jönseri de flesta clowner i popbranschen tror att man måste ställa upp på för att lyckas.

Ändå är det dom som gör det här, som gör något ingen annan är i närheten av att kunna ro i hamn.

Kvalitet vinner. Vi vet det nu.

På något sätt känns det också som en triumf för hela den här svenska rockgenerationen.

Var de konstiga

Kent och deras gelikar var ju de konstiga, de dystra, de man mer eller mindre blev hånad för att man gillade och första gången jag såg bandet, på ett sketet diskotek i Varberg försommaren 1995, var det absolut ingen som brydde sig.

Just då vill jag minnas att det kändes som att jag och de då obekanta rockhjältarna på den lilla scenen var de enda i världen som förstod nånting.

Och nu detta.

Jag har egentligen ingen som helst rätt att känna mig delaktig i segern.

Ändå känns det på något sätt som en personlig bekräftelse när fem före detta landortslosers i min egen ålder fullkomligen kör över 33 000 galna fans med några av de mest magnifika framföranden som upplevts på en svensk scen.

Därav det våta i ögonen, klumpen i halsen och knottret i nacken.

Mäktig gospel

Höjdpunkter?

Ni ser i låtlistan här intill.

Låt mig bara nämna ”Elite”, levererad som en gospel med mäktig kör och allt.

Jag har i min själ inte upplevt mycket som varit vackrare, starkare eller mer berörande – någonsin.

Och direkt efter kommer en förkrossande, monumentalt svängig ”Kärleken väntar”.

Ja, som sagt:

Herrejävlar.

Tack, Kent.

Tack, Kents fans.

Det här kommer jag aldrig att glömma.

Kent

Här är alla låtarna Kent spelade på Stadion

Per Bjurman