Tona ner det lite, Jill

HELSINGBORG. Musiken må vara lite väl slät och radiovänlig mellan varven.

Det brukar bli så när artister förälskar sig i den såsiga sidan av Nashville.

Men annars visar Jill Johnson upp en mångsidig och rutinerad klass.

helskärm

Jill Johnson är försenad. Läktarraderna framför och runt den amfiteaterliknande scenen gapar tom.

Under tiden underhåller ett coverband åskådarna inne i ett öltält. Deras versioner av Vanilla Ice, Howard Jones och Def Leppards "Pour some sugar on me" väller fram som en otäck förorening.

Det är billig tramsunderhållning - den sämsta sidan av sommarsverige i ett nötskal.

Jill Johnson och hennes sjumannaband framstår som ett rent underverk av god smak när de äntligen kliver fram bakom högtalarna, trots att vissa låtar påminner starkt om Shania Twains vulgocountry.

Stör inte

Men det sista stör märkligt lite eftersom sångerskan från Ängelholm framför sitt låtmaterial med en hängiven inlevelse och självklar pondus.

Rösten och karisman gör att hon utan problem kan tolka både tuffa bluesnummer av Bonnie Raitt och "Desperado" med The Eagles på ett trovärdigt sätt.

Dessutom verkar hon vara alldeles lycklig över att "Crazy in love" blivit en stor hit.

Men personligen ser jag hellre att Jill Johnson koncentrerar sig på den gospelanstrukna och nedtonade country som just nu bara skymtar förbi i all hast.

Den som hon i kväll framför med sin mer avskalade trio.

Jill Johnson

Markus Larsson