Franke har den rätta attityden

De bryr sig inte.

De skiter i oss.

Det kvittar om vi nånsin förstår deras djupt svärtade larm eller inte.

Just därför hör Franke till dem som imponerar mest när den nya svenska popen inventeras på Popaganda-festivalen.

I princip alla är där.

I princip varenda ett av de nya, unga band som gjort den här våren till en av den blågula pophistoriens mest remarkabla höjdpunkter framträder på Popaganda - gratisfestival som under tre dagar pågår vid Universitet i Stockholm.

Under öppningsdagen är det framförallt Moneybrother (fyra plus i Aftonbladet efter turnépremiären förra veckan) - som regerar.

Hellströmsk eufori

Anders Wendin och hans eminenta band är flera gånger och nuddar vid ren håkan hellströmsk eufori.

Men även Franke, det hårdaste som kommit från Göteborg sedan spårvagnen, visar att de tänker ta plats i framtiden.

Miljön är egentligen omöjlig.

Sånt larm, kokat på lika delar Jesus & Mary Chain, Joy Division och vanlig göteborgsk frustration, ska framföras i mörka källare.

Inte i små tält på festivalfält badande i romantiskt kristihimmelsfärdsljus.

Men det går ändå att känna vilken sprängkraft det finns i bandets bomber till låtar.

Det går att höra vilken manisk intensitet de emellanåt lyckas gjuta i det kompakta oväsendet.

Sjunger sporadiskt

Det går att se vilken stjärna de har i Niklas Franke - sångaren som någon enstaka gång vrålar någon textrad i mikrofonen men i övrigt bara går omkring på scenen och är snygg.

Och det går framförallt notera hur kompromisslöst Franke förhåller sig både till sin musik och till sin omvärld.

Skiter i allt

Musiken betyder uppenbart mer än själva livet för dem - men de skiter alldeles i om du och jag begriper varför.

Band med den attityden är alltid bäst.

Franke kommer aldrig att nå rocktågspubliken - därtill är de alldeles för oförsonliga.

Men de kommer att vinna ändå.

Franke

Per Bjurman