Det blev för lite Yngwie

Många retar sig på Yngwie J Malmsteens totala brist på självdistans och kompromisslösa hållning mot allt vad trender och konventioner heter.

Men det är just det som är hans storhet, enligt mig.

För det är sällan vi får se en 39-åring - med minst 15 överviktskilon och en skjorta uppknäppt ned till naveln - så flagrant och konsekvent bryta mot Jantelagens alla regler.

Nya låtarna funkar bra

Mest förvånande på Sverigepremiären är hur bra materialet från den senaste plattan "Attack" funkar från scen.

De annars relativt bleka och rutinmässiga "Ship of fools" och "In the name of God" får en helt annan lyster på det bastuvarma Blå och till och med metalmaestrons evighetslånga solouppvisningar fyller sin funktion i showen.

Solona känns tråkiga

Då är det svårare att ställa sig positiv till idén att ge både basisten, keyboardisten och trummisen tid att leka fritt - och att lägga dessa inslag på rad gör att luften obönhörligen går ur giget i närmare tio minuter.

Förvisso korrigeras dessa fadäser i och med publikfavoriten "You don"t remember, I"ll never forget" och några andra inspirerade nummer mot slutet, men skadan är redan skedd och kan inte repareras.

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här, men det blev aningen för lite Yngwie.

Yngwie J Malmsteen's Rising Force

Mattias Kling