En ändlös finsk kavalkad av tomma poser och gester

Finska The Rasmus har samma problem som otaliga andra namn på den breda, superkommersiella och flerfiliga marknaden: attityden rimmar väldigt illa med själva musiken.

The Rasmus vill säkert vara ett tufft rockband. Men de misslyckas hela tiden eftersom låtarna är så lättsmälta, fåniga och anpassade att Trazan och Banarne jämförelsevis nästan framstår som Mick Jagger och Keith Richards.

Influenserna haglar

Kvartetten plockar influenser från Seattles grungescen och blandar upp det pretentiösa anslaget med lättnynnade melodier, pudelrocksriff och tonartshöjningar som ger skyhöga utslag på schlagerskalan.

Kan minnesvärda konserter baseras på en sådan hopplös mix? Svar: nej.

Spelningen liknar bara en ändlös kavalkad av tomma gester och poser - som om ett gäng mannekänger för H&M:s höstkollektion ställt sig på en konsertscen med ambitionen att bli tagna på allvar.

För sockrigt

Musiken påminner om alla flingor som smaksätts med honung och feta lager socker för att småttingarna ska sörpla i sig antingen fil eller mjölk på morgonen.

De flesta växer dock ifrån Frosties. Med åren brukar smaklökarna föredra alternativ som innehåller betydligt mindre sötningsmedel. Många i publiken kommer säkert också att lämna The Rasmus åt sitt eget öde av samma anledning, förr eller senare.

Var så säkra.

The Rasmus

Markus Larsson